FOTOALBUM: Jägarövning i Åre 1979

Samtliga bilder är hämtade från digitaltmuseum.se.

Ammunitionsfabriken som blev skidtunnel

Räls leder in i den gamla ammunitionsfabriken. Fotot är taget innan ombyggnationen. Foto: Steven Hellan.

Lördagen den 23 september 2017 invigdes världens längsta skidtunnel i ett berg. Fem år efter Bräcke kommun köpt Fortifikationsverkets hemliga anläggning i Björkberget, strax utanför Gällö, kunde skidåkare ta de första stavtagen i det som en gång varit en militär ammunitionsfabrik.

Under mellankrigstiden drabbades det svenska försvaret av omfattande nedskärningar. Men när mörka moln åter hopades på den europeiska horisonten förändrades läget. Inför hotet om ett nytt storkrig gällde det att snabbt ställa om och förbättra försvarsförmågan samt den inhemska vapen- och ammunitionsproduktionen. Som ett led i detta bildades Statens ammunitionsnämnd (SAN). Det var denna nämnd som fattade beslut om att en fabrik för tillverkning samt lagerhållning av ammunition skulle anläggas i Björkberget utanför Gällö i Jämtland.

Rykten gör gällande att första gången Gällöborna fick höra talas om det blivande bygget så var det via sovjetisk radios svenskspråkiga sändningar (!) tidigt 1940. Hur det nu än var med den saken så påbörjades arbetet med anläggningen samma år, under ledning av Försvarets fabriksstyrelse (FFS). Arbetet gick undan men dessvärre inte utan olyckor: Tre arbetare dog vid sprängningsolyckor och en av förgiftning orsakad av spränggaser. I mars 1942 kunde delar av bergrummen tas i bruk för förrådsdrift och till hösten var 80 personer anställda. 1945 invigdes anläggningen av kung Gustav V.

Skiss över Gällöverken. Skidtunnelns sträckning ses inritad.

En av ingångarna i berget. Fotot är taget under ombyggnationen. Foto: Steven Hellan.

Den färdiga ammunitionsfabriken omfattade 12.000 m² och bestod av förråd, ammunitionsverkstad, maskinavdelning, vakthållningsavdelning, mekanisk verkstad, snickeri och kontor. Dubbla järnvägsspår ledde in i anläggningen. Utanför själva berget fanns en byggnad som inrymde omklädningsrum, kök och matsal. Som mest arbetade 125-150 personer i anläggningen. Den huvudsakliga verksamheten bestod av ammunitionstillverkning och hylsrevideringen.

Organisatoriskt kom ammunitionsfabriken i Gällö att tillhöra den statliga myndigheten Kungliga krigsmaterialnämnden, KKV (ombildat från Statens krigsmaterialnämnd 1943, tidigare Statens ammunitionsnämnd, se ovan). Myndigheten upphörde 1954 och ansvaret övertogs av Kungliga arméförvaltningen (KAF). 1964 övertogs driften av Försvaret fabriksverk (FFV) och från 1966 fick Gällöverken beteckningen ”MT 502”. 1970 överfördes FFV från försvarsdepartementet till industridepartementet och benämndes sedermera Förenade fabriksverken.

Närskyddsvärn i berget. Foto: Steven Hellan.

Verksamheten i berget var i allra högsta grad hemlig och det är fortfarande svårt att få fram detaljer kring den. Enligt uppgifter tillverkades det bl a detaljer till Saab Bofors AT4 / pansarskott m/86 där. Det mesta av produktion lades ned 1989, men det fanns viss verksamhet (bl a skrotning av hylsor) kvar ända till 1998. Efter det användes berget som ammunitionsförråd av Jämtlands flygflottilj F 4 fram till 2004.

2009 började diskussionerna kring berganläggningens framtid och 2012 gjorde Bräcke kommun en utredning om möjligheterna att anlägga en skidtunnel där. 2013 fattades det formella beslutet och 2014 kunde Bräcke kommun köpa fastigheten av Fortifikationsverket. 2016 påbörjades arbetet med att bygga om den gamla ammunitionsfabriken och den 23 september i år skedde så invigningen av världens längsta skidtunnel i ett berg.

Källor:

Revsunds årskrönika (2013).

SGU. Information från programmet Statligt förorenade områden: Om Förenade Fabriksverken (FFV) (2007).

Uppgifter från tidigare anställda vid Gällöverken.

http://midsweden365.se/historik/

http://www.op.se/jamtland/bracke/folj-med-in-i-galloberget

http://www.ltz.se/jamtland/bracke/spar-i-hemlig-militaranlaggning

Ingången till Gällöberget idag. Foto: Claes Arvidsson.

 

Skidspår inne i berget. Foto: Claes Arvidsson.

Andersö skans

Rester av vallarna vid Andersö skans. Foto: Steven Hellan.

Inte långt ifrån Östersund och Frösön, i de centrala delarna av Storsjöbygden, ligger Andersön. Här påbörjades år 1651 bygget av en omfattande skans, som inte bara skulle skydda mot den dansk-norska fienden, utan även fungera som administrativt och ekonomiskt centrum i den nyerövrade regionen. Hade den blivit verklighet är det inte omöjligt att länets första stad grundats här. Nu blev det inte så. Projektet drog ut på tiden och när krig ånyo bröt ut 1657 var skansen långt ifrån färdigställd.

Jämtland och Härjedalen, som länge varit krigskådeplats mellan svenska och dansk-norska kungar, hade efter freden i Brömsebro 1645 slutligen blivit svenska landskap. Under en ceremoni vid Frösö skans den 31 oktober 1645 överlämnades Jämtland officiellt till Sverige. Hans Strijk blev nyutnämnd guvernör. Den svenske kommissarien Johan Berndes, landshövding över Öster- och Västerdalarna, fick överta nycklarna till Frösö skans. Jämtland hade blivit svenskt men hotet från väst kvarstod.

Som ett led i försvaret av de nyerövrade landskapen beslöt drottning Kristina 1646 att ett nytt regemente skulle bildas. Regementet skulle bestå av manskap från Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Medelpad. Thomas Gärffelt utsågs till dess överste och chef. Jämtlands, Medelpads och Ångermanlands regemente, eller Thomas Gärffelts regement, som det också kom att kallas, skulle senare komma att delta i slaget vid Nowy Dwór 1655 (Karl X Gustafs polska krig).

Den södra udden av Andersön där skansen var placerad. På den här sidan av det smala sundet kan man se ruinerna efter Sunne g:a kyrka. Foto: Jan Norrman (1996-09-06).

Det fasta försvaret i form av skansar skulle också ses över. Uppdraget gick till major Mathias Franken, tidigare chef vid Kårböle skans. Franken var långt ifrån nöjd med det han såg. Bl a Frösö och Mörsils skansar var i mycket dåligt skick, och Franken fick utföra reparationer så gott det gick.

Redan 1645 hade dock tidigare nämnda Johan Berndes i ett brev till Axel Oxienstierna föreslagit uppförandet av ”en stenskans eller ett slott” i Jämtland. 1647 skickades fortifikationsingenjör Peter Clarman för att undersöka möjligheterna för detta. Tillsammans med bl a landshövding Strijk undersöktes lämpliga platser och slutligen bestämde man sig för den södra udden av Andersön, skiljt av ett smalt sund från Sunne g:a kyrka. Clarmans ritningar godkändes och 1648 kunde drottning Kristina godkänna byggandet av en ny skans i Jämtland.

Peter Clarmans ritning över Andersö skans utförd 1648 (KrA).

Tittar man på Peter Clarmans ritning ser man att det var ett omfattande försvarsverk som planerades, en sluten sexhörning med bastioner i alla hörn och ett helt stadskvarter innanför murarna. Tanken var att skansen inte bara skulle försvara området utan också utgöra ett centrum för administration och handel.

Det skulle dock dröja till 1651 innan arbetet påbörjades. Enorma mängder material beställdes från traktens bönder och överste Thomas Gärffelt fick i uppdrag att förse bygget med manskap. Men arbetet gick oerhört långsamt. Dels försvårades arbetet av den steniga och besvärliga terrängen. Dels var motivationen låg, både hos den inhemska befolkningen och de inhyrda knektarna. Bristen på mat ledde ofta till att manskapet protesterade och rymde, och bygget avstannade flera gånger.

Inför ett förnyat krigshot omdirigerades så småningom resurserna för att istället restaurera den gamla skansen vid Kungsgården på Frösön. På försommaren 1657 anlände fortifikationsingenjör Peter Lindeström till Jämtland för att färdigställa reparationerna på Frösö skans. Men tiden var knapp. Den 1 juni förklarade Danmark krig mot Sverige och i augusti invaderade norska trupper Jämtland. Den 10 september påbörjades belägringen av skansen på Frösön.

Vallgraven vid Andersö skans. Foto: Steven Hellan.

Arbetet med Andersö skans återupptogs aldrig. Men än idag kan man se resterna av vallarna, vallgraven, gamla husgrunder och rester av kalkugnar. Området är vackert beläget inom ett naturreservat och väl värt ett besök.

Källor:

Krutrök över Jämtland – skansarnas intressanta historia av Erik J Bergström (2001).

Jämtland och Härjedalens historia, tredje delen (1645-1720) av Janrik Bromé (1954).

 

Karta från 1699 som visar vad som fanns kvar av den gamla skansen på Andersön (KrA).

Skansen Klintaberg

Utställning om förintelsens offer i ett av skyddsrummen vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Relativt få känner idag till de enorma satsningar som genomfördes för att befästa Sveriges gräns mot Norge under andra världskriget. I april 1940 hade Tyskland, mer eller mindre utan förvarning, invaderat våra grannländer Norge och Danmark. I Jämtland och Härjedalen skickades i all hast soldater till gränsen, men hade tyska krigsmakten valt att fortsätta in i Sverige hade de knappast mött något större motstånd. Ett par år senare såg situation helt annorlunda ut. Den svenska krigsmakten hade stärkt sin beredskap avsevärt och i en imponerande hastighet ökat landets försvarskapacitet. 

Enbart i Jämtland och Härjedalen fanns ett fyrtiotal skansar fullt utbyggda 1944. Sammantaget utgjorde dessa ett avskräckande hinder för en eventuell angripare. Så sent som 1943 fanns tyska anfallsplaner mot Sverige, men dessa genomfördes aldrig. Vilken betydelse de fasta befästningarna hade haft i ett sådant läge kommer vi aldrig att få veta, men man kan anta de, i samband med den svårforcerade terrängen i gränstrakterna, hade fyllt sin roll väl.

Ingång till ett bevarat värn för pansarvärnskanon. Skans 41 Rengen, nära den norska gränsen.

Idag finns inte mycket kvar av dessa befästningar och minnet av krigets närhet i våra trakter har bleknat. De flesta av värnen och skyddsrummen är igenfyllda och stridsvagnshindrena borttagna. I en del fall användes skansarna i modern tid som övningsområden åt bl a hemvärnet, men för 10-15 år sen utförde Fortifikationsverket det slutgiltiga arbetet med att förstöra dem. Tanken var förstås att hindra människor från att skada sig i terrängen (de hade för länge sen tjänat ut sitt försvarssyfte), men i all iver ägnade man inte en tanke åt anläggningarnas kulturhistoriska värde. De värn och skyddsrum som förskonades från förstörelsen gjorde så genom markägares förtjänst och privata initiativ. Bortglömda men bevarade står de kvar och minner om en tid då kriget stod oss obehagligt nära i Jämtland.

I Klintaberg står pansarvärnskanonen kvar i sitt garage. Foto: Steven Hellan.

Djupt nere i ett skyddande bergrum vid skans 42 Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

En av de bäst bevarade anläggningarna i Jämtland, och i hela Sverige, är skans 42 Klintaberg utanför Valsjöbyn i Krokoms kommun. Här har Örjan Sedin utfört ett fantastiskt arbete med att återställa och bevara en komplett andra världskrigs-skans. Klintaberg byggdes mellan 12 maj 1943 och 1 juni 1944. Färdigbyggd bestod den av 54 stridsvärn, 22 betongskyddsrum och 2 bergrum. Som mest fanns 215 man stationerade här. Idag finns här en besökanläggning där man kan ta del av guidade turer och utställningar (i de gamla skyddsrummen!) som berättar om andra världskriget och dramatiska händelser i bygden. Mer info hittar ni här: www.klintaberg.se.

Skans 42 Klintaberg ingick i den sk. Hotagengruppen. Jämtland och Härjedalen var försvarsmässigt indelade i fyra grupper, från norr till söder: Sjulsåsengruppen, Hotagengruppen, Åregruppen och Härjedalsgruppen. I varje grupp låg skansarna som ett pärlband längs med de få infartsvägarna / dalgångarna från norska gränsen och inåt landet. Det var ett försvar i djupled som var tänkt att förhindra och framförallt fördröja fiendens angrepp. Vädigt lite finns bevarat av de övriga försvarsanläggningarna i just Hotagengruppen, förutom några stridsvärn vid fd. skans 41 Rengen (intill norska gränsen) och ett pansarvärnsgarage och sk. draktänder (stridsvagnshinder) vid skans 47 Lillholmsjö.

Trappa upp ur ett bergrum vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Utställning i en av skyddsrummen vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Utställning vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.