Joseph 'Posse' Pousette

"Chefen i väster". Joseph Emanuel Pousette (1888-1950), till vardags kallad 'Posse', med ett förflutet inom både det persiska gendarmeriet och den tyska krigsmakten under första världskriget. Under andra världskriget tjänstgjorde han som täcktruppschef i västra Jämtland. Foto: I 5 bildsamling.

Militärhistoria är mer än arméer, förband, krig, fälttåg, förluster och segrar. Det är också historien om människor. En individ som sticker ut i den jämtländska militärhistorien är Joseph 'Posse' Pousette.

Joseph Emanuel Pousette föddes i Spånga den 28:e april 1888 som ende son till skohandlare Anders Pousette och Kristina Charlotta Lundgren. Han uppvisade i tidiga år ledaregenskaper och antogs som reservofficervolontär vid Jämtlands fältjägarregemente 1908. Två år senare tog han reservofficersexamen och utnämndes till underlöjtnant i regementets reserv. Efter att ha tjänstgjort vid regementsövningar hösten 1911 sökte han sig dock vidare, och kom att arbeta som fångvårdare vid länscellfängelset i Mariestad. Men Joseph skulle så småningom återvända till Jämtland.

1913 lämnade Pousette Sverige för att tjänstgöra i det persiska gendarmeriet. Persien, som vid denna tid slets mellan ryska kolonialintressen i norr och engelska i söder, hade vänt sig till Sverige för hjälp med utbildning och upprättande av ett nationellt gendarmeri. Den svenska kontingenten, under ledning av kapten (sedemera General) Harald Hjalmarsson, kom så småningom att bestå av 38 medlemmar.

Bild föreställande 2. regementets inf. kasern i Teheran. Det var här Joseph Pousette började sin tjänstgöring inom det persiska gendarmeriet den 12 februari 1913. Foto: H O Hjalmarsson / Grenna Museum.

Pousettes år i Persien skulle komma att bli händelserika. Han erhöll kaptens grad, utnämndes till bataljonschef vid 2. gendarmeriregementet i Teheran och deltog vid flera tillfällen i strid mot banditer, krigiska stammar och upprorsmän. 1914 inleddes första världskriget och trots att Persien förklarat sig neutralt utbröt snabbt strider i landet. Den persiska regeringen fick så småningom stöd av tyskarna och 16 svenska officerare förmåddes träda i tysk tjänst 1915. Däribland Pousette. 1915-1916 deltog han i flera strider mot ryska förband men tvingades så småningom retirera till grannlandet Mesopotamien (nuvarande Irak, då en del av det Osmanska riket). Från Bagdad reste han senare till Berlin där han blev inskriven i ett tyskt förband.

Nu väntade nya krigskådeplatser för 'Posse'. Under hösten och vintern 1916-1917 deltog han i striderna vid västfronten. I februari 1917 förflyttades han till östfronten och tjänstgjorde vid Braunschwegiska infanteriregementet nr 92. Regementet förflyttades så småningom och Pousette hamnade åter vid västfronten. Den 4:e oktober 1917 blev han tillfångatagen vid Flandern, av britterna. Efter 22 månader som krigsfånge (3 gånger försökte han rymma) blev han åter en fri man och kunde återvända till Sverige.

Efter att ha återinträtt i aktiv tjänst inom den svenska försvarsmakten blev han beordrad att gå officerskurs på Karlsberg. Hur mycket han hade att hämta där (de flesta studiekamraterna var 10 år yngre) kan man fråga sig, men efter mindre än 3 månader fick han sin officersexamen och utnämndes till löjtnant vid Kungl Jämtlands fältjägarregemente 31:a december 1919. Här skulle han komma att tjänstgöra i många år och var bl a mycket aktiv i Landstormsrörelsen på 1920-talet. 1925 gifte han sig med Brita Edwall.

Under beredskapsåren togs Pousette i anspråk för tjänstgöring vid täcktrupperna i Jämtland. 1941-1942 var han chef för Sjulsåsengruppen och 1942-1945 för Åregruppen. Det var alltså en mycket erfaren krigare som ansvarade för gränsförsvaret under andra världskriget. Han var en stark personlighet och kom att bli mycket omtyckt av lokalbefolkningen i västra Jämtland. Anekdoterna om honom från denna tid är många. Han beskrivs som en varm och omtänksam person med en kärv, ofta burlesk humor. Han var snar till vrede, men ilskan verkade allt som oftast klinga av snabbt. Stod man upp för sina åsikter vann man hans respekt, men de som vek sig tyckte han illa om. 

Med krigets slut kom också slutet för Joseph Pousettes militära karriär och man kan undra hur denna man egentligen mådde efter allt han upplevt av krig och elände i unga år. Han beskrivs som ”en spänningsfylld natur, svår att beskriva i ord” och kollegor har vittnat om hans våldsamma sinnesutbrott. Fysiskt led han av sviterna av tidigare malariafall och psykiskt – ja, det kan man bara spekulera om. Åren tog så småningom ut sin rätt. Söndagen den 16:e juli 1950 avled han på Östersunds lasarett, där han sedan en tid vårdats. Jordfästningen ägde rum i stadens kyrka under militära hedersbetygelser. Han ligger begravd i Undersåker i västra Jämtland, där församlingen upplät en fri gravplats åt sin forne ”försvarare”.

För mer läsning om Joseph Pousettes spännande liv rekommenderas "Joseph Pousette - En levnadsteckning" av Erland Lindhammar (ur Fältjägaren Nr 44 - 1973).

Joseph 'Posse' Pousettes gravplats vid Undersåkers kyrka. Foto: Steven Hellan.

 

Amerikanska fallskärmssoldater i Lien

Texten börjar bli lite svårläst, men lyder som följer: "The following members of the OSS NORSO Group landed here by parachute at 0200 hours on March 25 1945. T/Sgt Leif Oistad Cpl Knut Andreasen T/5 Tom Rusdal T/5 Sivert Windh T/5 Eddie Hovland. They later reached Norway to take part in the liberation of North Trondelag." Foto: Steven Hellan.

Natten till den 25 mars 1945, under slutet av andra världskriget, vaknade byborna i Lien i Krokoms kommun till ljudet av ett flygplan som passerade på låg höjd. Morgonen därpå upptäcktes en grupp män med fallskärmar, vapen och utrustning ute på Landösjöns is. Av misstag hade fem soldater ur OSS NORSO, på väg till uppdrag i Norge, istället släppts över Sverige.
 

Byn Lien i Krokoms kommun med Landösjön i bakgrunden. Här landade fem medlemmar ur OSS NORSO med fallskärm den 25 mars 1945. Foto: Steven Hellan.

OSS (Office of Strategic Services) var en föregångare till CIA och NORSO (Norweigan Special Operations) en grupp bestående av amerikansk personal som utförde uppdrag i det av tyskarna ockuperade Norge under våren 1945. Enligt den ursprungliga planen skulle gruppen ha landat på Jävsjön längs med den norsk-svenska gränsen. Det var också i Norge de trodde de befann sig när morgonen grydde.

En grupp civila under ledning av polismannen Herje Bromée begav sig till sjön och närmade sig gruppen där de möttes av soldater med skjutklara vapen. Som tur var förstod en av dem svenska. Det var Sivert Windh som hade utvandrat från Skåne till USA 1939. I efterhand har han berättat att det var mycket nära att de faktiskt sköt.

När gruppen väl förstod att de befann sig i Sverige transporterades de först till Lien, där de i väntan på landsfiskalen bjöds på kaffe och smörgåsar hemma hos Sigrid Palm. De förhördes på plats av landsfiskal Herje Skuncke och fördes sedan till Östersund, för vidare transport till internering i Falun. All utrustning omhändertogs av svensk militär, men enligt uppgift skall en låda med vapen och ammunition ha gått genom isen på Landösjön. Efter två veckor i Falun kunde gruppen så småningom ta sig till Jävsjön, där de tillsammans med resten av OSS NORSO utförde uppdrag i Nord-Trøndelag.

År 2000 invigdes en minnessten vid Landösjön för att påminna om dessa händelser.

Vill man besöka minnesstenen kör man till Lien i Krokoms kommun (Offerdal), fortsätter till den allmänna vägen tar slut och följer skyltningen. Foto: Steven Hellan.

Landösjön där de fem medlemmarna av OSS NORSO landade på isen den 25 mars 1945. Foto: Steven Hellan.

Minnesstenen vid Landösjön.

Här hittar ni bilder på OSS NORSO soldaterna i Levanger, vid befrielsen av Nord-Trøndelag.

Ett strategiskt sund

Detta är allt som finns kvar av Sundsbackens färjeläge idag. I bakgrunden skymtar väg 321 och bron över Indalsälven. Foto: Steven Hellan.

Sundsbackssundet ligger vid Indalsälvens utlopp i Storsjön. Här fanns fram till 1970 en färjeled mellan byarna Sundsbacken i norr och Brasta i söder. Exakt när sundet började användas som färjeled är höljt i historiens dunkel, men färdvägen längs med Storsjöns västra sida var etablerad redan under tidig medeltid och lär med stor sannolikhet ha passerat Indalsälven vid denna plats. Utöver platsens betydelse för lokalbefolkningen var detta också en viktig överfart för passerande handelsmän, pilgrimer och soldater. Sundsbackssundet var ofta aktuellt under de krig som drabbade Jämtland.

Första gången platsen omnämns är 1613, i samband med efterdyningarna av Baltzarfejden, den del av Kalmarkriget (1611-1613) som utkämpades i Jämtland. Danmark hade förklarat krig mot Sverige. Den danske länsherren i Trondheim fick order av kung Kristian IV att marschera in i Jämtland och där förbereda fortsatta attacker mot Sverige. Men angreppsplanerna gick i stöpet. Trönderna i armén var odisciplinerade och led av proviantbrist. Jämtarna, som led svårt av tidigare krig, var ovilliga att hjälpa till. När så svenska trupper under ledning av Baltzar Bäck anföll Jämtland flydde de norska knektarna.

Vid färjestället i Brasta vid Sundsbackssundet hade jämten Olof Olofsson fått order om att, i det längsta, föra över skadade norska knektar så att de inte skulle hamna i fiendens händer. Huruvida han gjorde det frivilligt eller ej vet vi inte, men han stannade i alla fall kvar på sin post ända tills han blev tillfångatagen av Bäcks knektar. I likhet med andra jämtar tvingades han därefter svära den svenske kungen Karl IX trohet. Vid freden 1613 kom Jämtland och Härjedalen att återlämnas till Danmark. Kriget var över men jämtarna straffades hårt av Kristian IV för att ha svurit den svenske kungen trohet. Vid den efterföljande ”räfsten med jämtarna” fick 1 300 av 1 470 bönder sin egendom konfiskerad. Hur gick det då för Olof Olofsson från Brasta? Han blev benådad, troligtvis tack vare sina insatser vid färjeläget.

Vy norrut från Sundsbackens färjeläge. Här marscherade bl a Armfeldts karoliner på väg mot det ödesdigra fälttåget i Norge. Foto: Steven Hellan.

Efter freden i Brömsebro 1645 blev Jämtland slutligen svenskt. Men krigen fortsatte och med dem ökade Sundsbackssundets betydelse. Platsen låg strategiskt, dels med färjeled mellan norr och söder, dels som knutpunkt mellan sjöfarten på Storsjön och leden till Norge. På en holme mitt i sundet planerades till och med uppförandet av en försvarsskans, något som dock aldrig blev av. Inför general Armfeldts ödesdigra fälttåg mot Trondheim 1718-1719, när över 3 000 karoliner frös ihjäl på fjället, forslades mängder av soldater och material iland just vid Sundsbacken. Drygt hundra år senare, 1809, var det dags igen, då soldater under ledning av von Döbeln landsteg i Sundsbacken för att möta ett norskt anfall mot Jämtland (dansk-svenska kriget). I Bleckåsen nordväst om Mörsil undertecknades ett vapenstillestånd mellan parterna, utan att ett enda skott avlossats.

En berättelse gör gällande, att när von Döbeln återvände till Sundsbacken, så lär en man vid namn ”gammal-Halvar” ha sagt: ”Dä var för släpphänt mä baggom (norrmännen), dä skull ha knäppt dom”. Döbeln drog värjan och sa; ”Vill du se blod gubbe lilla?”, varpå gubben replikerade; ”Villa bäre kläm tä så varse go!” En adjutant fick gå emellan de två.

1970 fick landsvägen en ny sträckning och en bro byggdes strax nedströms om det gamla färjeläget. Idag finns inte mycket kvar att se vid Sundsbacken. En bortglömd, oansenlig liten väg leder ner till sundet och slutar vid en gammal träbom. Går man ner på stranden ser man räls som försvinner ner i vattnet och rester av gammal betong. En oansenlig men vacker plats. Och en plats som blir så mycket mer spännande när man känner till dess historia.

Milstolpe från 1857 längs med den gamla landsvägen från Sundsbacken. Stolpen är gjuten av myrmalm vid Rönnöfors bruk. Foto: Steven Hellan.

Skansarna i Mörsil

Granatkastartropp från I8, Uppsala, på marsch 1943. Åreskutan i bakgrunden. Foto: Gunnar Jansson / Föreningen Beredskapstid.

I år är det 71 år sedan andra världskriget tog slut. Trots att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget påverkades ändå vår vardag i allra högsta grad. Norge var ockuperat av tyskarna och c:a 50 000 norrmän flydde över gränsen. Den svenska militären mobiliserade och förberedde sig inför ett tyskt angrepp. Idag finns de få kvar i livet som kan berätta om denna dramatiska tid i vår historia. Men spåren av beredskapstiden syns fortfarande i vår region. I Jämtland och Härjedalen anlades inte mindre än 33 försvarsskansar under perioden 1943-45. Två av dessa placerades i Mörsil i västra Jämtland.

Ingång till rörskyddsrum vid skans 633 i Strand. Foto: Steven Hellan.

Redan 1941 byggdes ståvärn, skyddsrum och kanonvärn på hembygdsgården Römmen i Mörsil, på samma plats där det legat två skansar från 1600-talet. Men det var först 1943 som arbetet med att bygga försvarsanläggningar kom igång på allvar. Befästningsarbetarna, bestående av bl. a. smålänningar, blekingar och hälsingar, förstärkte skansen i Mörsil med 70 värn, 31 skyddsrum och 275 m stridsvagnshinder. Även i Strand, 4 km västerut, anlades en skans med 69 värn, 30 skyddsrum och 860 m stridsvagnshinder. Väg- och järnvägsspärrar byggdes och enorma mängder taggtråd omgav området.

Försommaren 1943 blev mobiliseringen allt mer intensiv i området. Soldater fanns utspridda i de flesta byar i socknen och tåg anlände dagligen till Mörsils station med förnödenheter. I Ocke var en stridsvagnspluton stationerad. Flyglottiljen F4:s plan flög över Åredalen och militären på marken övade mot fingerade tyska anfall. Under denna tid kom även kronprins Gustav Adolf – sedemera kung Gustav VI Adolf – på inspektionsresa till Mörsil, där han bl. a. deltog i en högmässa i kyrkan.

Detta till trots var bygdens befolkning lyckligt omedvetna om hur allvarligt läget faktiskt var. Sommaren 1943 hade tyskarna långt gångna planer för en invasion av Sverige, något som bekräftats i tyska arkiv efter kriget. Med hjälp av pansar- och infanteridivisioner skulle tyskarna bryta igenom försvarslinjerna i Storlien-Duved-Åre-Järpen samtidigt som flyget på Frösön skulle bombas. Man förväntade sig kraftigt motstånd vid försvarsställningarna i Mörsil och planerade för luftlandsättning av fallskärmsjägare i Mattmar för att användas i en s. k. ”kniptångsmanöver”. Mörsil riskerade att bli centrum för en krigsskådeplats.

Stridsvagnshinder vid sjön Liten. Skans 633 Strand. Foto: Steven Hellan.

Nu blev det aldrig så. Planen avblåstes i sista stund och Sverige klarade sig undan kriget. 1945 kom freden, militären packade ihop och befolkningen i Mörsil kunde andas ut. Vardagen återvände så småningom, men kvar fanns två skansar som då och då användes för militära övningar. 1992 revs det mesta av anläggningen på Römmen. I slutet av 1990-talet höll skans 633 i Strand på att gå samma öde till möte, om det inte varit för Mörsils hembygdsförening. De insåg det historiska värdet i platsen och i samråd med Fortifikationsverket och Åre kommun fattades en överenskommelse som innebar att hembygdsföreningen skulle få köpa en del av marken där skansen ligger.

Åker man längs med E14 idag är de nog få som reflekterar över de krigsförberedelser som ägde rum i området under 1940-talet. På hembygdsgården Römmen finns värn och skyddsrum kvar att beskåda. Några kilometer västerut, strax innan Strand, syns resterna av stridsvagnshinder bredvid vägen. Stannar man upp, parkerar bilen och tar en promenad upp genom skogen upptäcker man den mycket välbevarade skans 633. Samtliga skyddsrum är intakta. Resterna av grävda värn syns i landskapet. Rader av stridsvagnshinder klättrar sig upp mot höjderna. Man förstår snabbt områdets strategiska läge, placerat mellan sjön Liten och otillgänglig och kuperad skogsterräng. Står man där och blickar över området är det svårt att förstå att det förflutit 70 år sedan kriget tog slut. Historien gör sig påmind och man känner sig tacksam att dessa anläggningar aldrig behövde användas i skarpt läge.

Interiör av rörskyddsrum vid skans 633 i Strand. Foto: Steven Hellan.

Skyddsrummen är intakta men gevärsställen gapar tomma. Foto: Steven Hellan.

Ingång till pansarvärnsgarage. Foto: Steven Hellan.

Långa rader av strisvagnshinder. Skans 633 Mörsil. Foto: Steven Hellan.

Ståvärn på hembygdsgården Römmen i Mörsil. Indalsälven i bakgrunden. Foto: Steven Hellan

I ett förråd ligger fortfarande rullar av taggtråd. Foto: Steven Hellan

Artikeln publicerades ursprungligen i lokaltidningen 321an.se 26 maj 2016.