Nödlandningar i Jämtlands län 1940-1945

Det första brittiska flygplanet som nödlandade i Jämtland (och Sverige) under andra världskriget: En Fairey Swordfish Mk.I med beteckning L2860 tillhörande 325 sqn, Royal Navy. Foto: Gösta Sundberg (trolig).

Under andra världskriget nödlandade eller havererade fler än 300 utländska militärflygplan på svenskt territorium. Merparten av dessa kom från Tyskland, Storbritannien och USA. Av dessa finns fem dokumenterade fall som ägde rum i Jämtland och Härjedalen.

Tysklands invasion av Danmark och Norge den 9 april 1940 var en brutal väckarklocka för många svenskar. Andra världskriget var plötsligt väldigt nära och frågan som alla ställde var: Skulle Sverige också invaderas av den tyska krigsmakten? I Jämtland och Härjedalen skickades i all hast militär till gränsen mot Norge. Den 17 april besköts ett tyskt plan av ett svenskt luftvärnsautomatkanonbatteri vid Storlien. Efter denna incident skedde överflygningar av tyska plan vid Storlien på daglig basis och bemöttes av svensk luftvärnseld. Det finns dock inga uppgifter om att något tyskt plan skulle ha skjutits ned eller skadats i området.

Den första nödlandningen i Jämtland ägde rum klockan 05:30 på morgonen den 3 juni 1940. En Heinkel He 111 H-2, som drabbats av felorientering till följd av nedisade instrument, tvingades nödlanda på en myr i närheten av Gäddede. Svensk militär, tillhörande ett bevakningskompani från Jämtlands fältjägarregemente I 5, var snabbt på plats och kunde ta hand om besättningen på fyra man. Besättningen internerades på Kronobergshed fram till den 12 juli 1940. Flygplanet undersöktes och demonterades av personal från F 4 Frösön, varefter det så småningom skickades med järnväg till Tyskland den 23 november.

Tysk Heinkel He 111 H-2 som nödlandat på en myr i närheten av Gäddede. Foto: Edvin Johansson.

I samband med neutralitetsdeklarationen 1939 hade Sverige tydliggjort att samtliga främmande flygplan som kränkte gränserna skulle beskjutas. I händelse av att flygplan landade i Sverige skulle både flygplan och besättningar omhändertas. Ett läger för nödlandade tyska flygare upprättades i Kronobergshed hösten 1939. Genom utväxling av brittiska flygare och annan militär personal kunde så småningom samtliga tyskar återvända hem och lägret stängas den 12 juli 1940. Men då kriget fortsatte kom så småningom nya läger att öppnas.

Det första brittiska militärflygplanet att nödlanda i Jämtland (och Sverige) var en Fairey Swordfish Mk.I. Trots att Norge hade kapitulerat den 10 juni fortsatte Royal Navy att utföra attacker mot tyska mål i landet, bl a från hangarfartyg utmed kusten. Natten mot den 22 september 1940 lyfte sammanlagt 11 st. Fairey Swordfish samt 6 st. Blackburn Skua från HMS Furious för att bomba fartygsmål i Trondheims hamn. Efter utfört uppdrag satte flygplan L2860 (en Swordfish från 825 sgn) kurs tillbaka mot hangarfartyget, men efter att ha misslyckats med att lokalisera det i mörkret valde besättningen istället att försöka nå Sverige. Utan kartor över Sverige och med sinande bränsletankar valde man att nödlanda på sjön Krycktjärn, c:a 9 km öster om Stugun. Innan dess hade man flugit längs med sjön Gesunden flera gånger och varit nära att bli beskjutna av ett LV-batteri på Forsberget vid Krångede kraftstation.

Besättningen på tre man klarade sig oskadda och blev först omhändertagna av lokal polis, för att sedan överlämnas till personal från F 4. Två av besättningsmännen fick resa hem till Storbritannien i december 1940 medan den tredje fick vänta till den 9 september 1941. Flygplanet sattes under bevakning men utsattes, enligt uppgifter, för plundring dessförinnan. Bl a ska sporrhjulet och radion ha försvunnit. Efter bärgning forslades planet till F 4 på Frösön där det demonterades. Delar skickades till SAAB och Flygförvaltningen för undersökningar. Kropp och vingar såldes som skrot medan motor, propeller och andra delar lagrades vid F 3 Malmen.

Fairey Swordfish Mk.I som nödlandade vid Krycktjärn i närheten av Stugun den 22 september 1940. Foto: Gösta Sundberg (trolig).

Ytterligare en bild från haveriplatsen vid Krycktjärn. Foto: Runo Stenström.

Det skulle nu dröja ett och ett halvt år innan nästa nödlandning ägde rum i Jämtland. Med det inte sagt att främmande krigsmakt slutade använda sig av svenskt luftrum. Den 9 juli 1941 tecknades ett första avtal mellan Tyskland och Sverige om ”kurirflygningar” över svenskt territorium. Det rörde sig om transporter av personal, förnödenheter och krigsmaterial. Enligt avtalet skulle flygningarna ske utefter tre bestämda linjer och anmälas i förväg till försvarsstaben. Trafiken skulle dessutom skötas av främst civila, obeväpnade flygplan. Oftast rörde det sig dock om militära flygplan som inte sällan var beväpnade! Frösön, Vännäs, Kallaxheden och Kalix utsågs till fasta nödlandningsplatser, men i praktiken kom bara F 4 Frösön att användas och då för normal mellanlandning. Även speciella ambulansflygplan mellanlandade ofta på F 4 för tankning och tillsyn. Någon brist på tyska militärflygplan i luften ovanför Jämtland var det verkligen inte! Kurirflygavtalet med Tyskland upphörde den 5 maj 1944 men ända fram till mars 1945 fortsatte Luftwaffe att transportera personal och material över Sverige, dock utan mellanlandningar.

Den 3 mars 1942 nödlandade en obeväpnad Focke-Wulf Fw 58 vid Sandviken på sjön Torröns is (Torrön ligger i norra Åre kommun, nära den norska gränsen). Den var på väg från Bergen till Trondheim men hade tvingats nödlanda pga felnavigering och bränslebrist. Enligt en berättelse ska en man från byn tagit sparken ut på isen för att se vad som pågick. Men när han kom fram och såg hakkorset på flygplanskroppen samt medlemmar ur besättningen med pistol i hand, ska han ha blivit så rädd att han raskt sparkade hemåt och sprang till skogs! Hur det än må vara med den saken blev i alla fall omhändertagna av boende i trakten, tills dess att militär anlänt till platsen. ”När du får oväntat besök”, som det heter i kaffe-reklamen…

Efter tankning kunde flygplanet den 5 mars flyttas till F 4 Frösön. De bägge besättningsmännen förhördes av Fo-staben i Östersund och kunde den 7 mars återvända med ett passerande tyskt militärtåg till Trondheim. Flygplanet transporterades via järnväg till Norge den 22 mars 1942.

Några månader senare var det åter dags för ett brittiskt flygplan att söka sin tillflykt till Sverige. I samband med ett spaningsuppdrag norr om Trondheim den 4 augusti 1942 besköts och skadades en Supermarine Spitfire PR Mk. IV allvarligt av tyskt luftvärn. Piloten, P/O L. Whitaker, valde då att flyga i riktning mot Sverige. Då flygplanet efter ett tag uppvisade allvarliga motorproblem valde piloten att hoppa med fallskärm. Strax efter slog Spitfiren i marken nära Lillåsvallen i Härjedalen (strax sydväst om Funäsdalen).

En Spitfire av samma typ (PR Mk. IV) som störtade nära Funäsdalen den 4 augusti 1942. Foto: Imperial War Museum. © IWM (ATP 12234C).

Whitaker var först osäker på om han landat i Sverige eller Norge. När han såg folk närma sig valde han att gömma sig i skogen. Så småningom vågade han sig dock fram och blev förd till en fäbodvall där han blev omhändertagen av svensk militär. Den förste svenska officeren på plats var ingen mindre än HKH Prins Carl Johan Bernadotte! Enligt en ögonvittnesskildring av Lennart Nilsson, Ljusnedal, så omfamnade Prins Carl Johan och Whitaker varandra då det visat sig att de gått i samma skola en gång i tiden, förmodligen i England. Världen är liten ibland.

Efter förhör fördes Whitaker till Falun för internering. Han återvände till England den 5 april 1943, återgick i flygtjänst vid 161 sqn och omkom över Frankrike 1944. Det störtade flygplanet i Härjedalen bärgades men dessvärre stals många delar av civila på platsen. Resterna av flygplanet fördes till F 4 där det senare såldes som skrot.

Det skulle dröja ända till 1945, det sista krigsåret, innan ett till utländskt flygplan nödlandade i Jämtland. Eller, rättare sagt, dess besättning. Den 23 februari 1945 hoppar fyra tyska flygare med fallskärm över Tulleråsen i Offerdal. Efter uppdrag över Atlanten i en Junkers Ju 188 A-3 hade de av misstag navigerat in över Sverige. Pga bränslebrist och tekniskt fel valde de att lämna flygplanet, som dock fortsatte att flyga och störtade mot ett fjäll i Norge. I detta sena skede av kriget kan man förstås spekulera i om besättningen bestämt sig för att desertera till Sverige och medvetet skickat flygplanet mot Atlanten i hopp om att det skulle försvinna. Så blev nu inte fallet. Besättningen omhändertogs av svensk militär men tilläts ganska omgående återvända till Norge.

En Junkers Ju 188 A-3. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-496-3500-15 / Bankhard / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5412491

Dessa tyskar skulle förresten inte bli de sista utländska soldaterna som hoppade med fallskärm in i Jämtland under kriget. En månad senare, under natten till den 25 mars 1945, vaknade byborna i Lien i Krokoms kommun till ljudet av ett flygplan som passerade på låg höjd. Morgonen därpå upptäcktes en grupp män med fallskärmar, vapen och utrustning ute på Landösjöns is. Av misstag hade fem soldater ur OSS NORSO, på väg till uppdrag i Norge, istället släppts över Sverige. Du kan läsa mer om den spännande historien här.

Det finns förstås, utöver dessa dokumenterade och bekräftade fall, massor av berättelser och rykten om nödlandade flygplan som ligger dolda i sjöar och på avlägsna platser i länet. Sanningshalten i dessa berättelser är ofta svår att bedöma. Oftast handlar det om händelser långt bak i tiden, andra- och tredjehandsskildringar där platser, tider och skeenden blandats ihop. Men vem vet? Så sent som 2017 hittades resterna efter ett tyskt jaktplan begravt i en mosse på Nordjylland i Danmark. Det är fullt möjligt att det finns störtade plan från andra världskriget kvar att hitta i länet. Och för den flyghistoriskt intresserade är varje ledtråd värd att undersöka lite närmare.

Källor:

Wegmann, R. (2008). Brittiska nödlandare 1940-1945.

Widfeldt, B. (2007). Tyska nödlandare 1939-1945.


Händelser i Storlien 1939-1943:
http://www.jvmv2.se/forum/index.php?id=210997

Heinkel He 111 H-2:

http://bildarkivet.jamtli.com/bild.aspx?bildnr=JLM.85X215:1-2

http://forum.flyghistoria.org/viewtopic.php?f=1&t=12450

http://www.forcedlandingcollection.se/LW/LW025-He111.html

Fairey Swordfish Mk.I:

https://forum.genealogi.se/index.php?topic=83271.0

http://www.tornsvala.se/2016/03/02/forsta-brittiska-nodlandningen-i-sverige-1940/

Spitfire PR Mk.IV:

http://www.forcedlandingcollection.se/RAF/RAF020-AB314.html

https://aviation-safety.net/wikibase/wiki.php?id=145161

Junkers Ju 188 A-3:

http://ktsorens.tihlde.org/flyvrak/lurudalen.html

Skansen i Valmåsen

Vid lågvatten kan man ibland få en skymt av de gamla skyddrummen. Foto: Steven Hellan.

I samband med regleringen av sjön Lossen i början av 1960-talet drabbades den lilla byn Valmåsen i Härjedalen hårt. Ett 70-tal bybor tvingades flytta när ett 15-tal gårdar hamnade under vatten. Än idag, när vattennivån är låg, kan man vandra omkring bland de gamla husgrunderna. Och bland resterna av en militär skans som anlades i byn under andra världskriget.

Den lilla byn Valmåsen ligger vid sjön Lossen (Ljusnans dalgång) i Härjedalen. Byn räknar sina anor från 1741, men ett antal forntida boplatser vittnar om mänsklig aktivitet på platsen betydligt tidigare än så.

När Tyskland ockuperade Norge i början av andra världskriget hamnade Valmåsen plötsligt i händelsernas centrum. Tyska trupper befann sig plötsligt längs med hela vår långa gräns i väst. För svensk del gällde det att snabbt skicka trupp till och befästa möjliga invasionsvägar. Det fasta försvaret i Härjedalen och Jämtland delades upp i fyra delar. Från söder till norr: Härjedalsgruppen, Åregruppen, Hotagsgruppen och Sjulsåsengruppen.

Karta över skansen i Valmåsen.

I Härjedalsgruppen förlades stabsplatsen till Funäsdalen. Skansar, eller sk. stödjepunkter, byggdes bl a i Hamradalen / Tänndalen (vägen till Röros i Norge), i Flon söder om Bruksvallarna, i Funäsdalen och i Valmåsen. Valmåsen var en strategiskt viktig plats. Här fanns en bro över Ljusnan och här fortsatte den enda vägen österut mot Hede (med sin järnvägsanslutning) och vidare mot Sveg alternativt Åsarna samt Östersund. Detta var otvivelaktigt en av de viktigare vägarna för en invasionsmakt på väg in i landet.

Skans nr. 7 i Valmåsen skulle vid färdigställandet 1944 komma att bestå av 59 trävärn, 4 skyddsrum uppförda i trä och 13 i betong. Lägg därtill vägspärrar, taggtråd och ev. mineringar. Kartan över skansen upprättad 1943 visar inga linjer med stridsvagnshinder. Däremot förekommer det uppgifter om att sådana ska vara synliga då vattennivån i sjön Lossen är riktigt låg.

Ytterligare ett skyddsrum i Valmåsen. Detta låg tillräckligt högt för att klara sig vid regleringen. Foto: Steven Hellan.

För det var till sist dammbygget som skulle komma att besegra skansen i Valmåsen, inte en fiende från väster. Redan efter kriget, i slutet av 1940-talet, började en eventuell reglering av sjön Lossen att diskuteras. Dock dröjde det till 1958 innan ett formellt beslut kunde fattas. Senast hösten 1959 skulle de berörda gårdarna evakueras. När bygget av Lossendammen var färdigt och dammluckorna stängdes 1962 så höjdes sjöns vattennivå med c:a 25 meter. Ett 15-tal gårdar med byggnader och mark låg nu under vatten. Inklusive en stor del av skans nr. 7.

Valmåsen 1956. Utsikt från landsvägen ned mot sjön Lossen, Grönstackviken och g:a gästgivargården. Idag ligger detta under vatten. I bakgrunden syns Rambergets profil. Foto: Olof Ekberg / Riksantikvarieämbetet.

Valmåsen skulle komma att agera militär skådeplats ytterligare en gång. Den gamla bron över Lossen stod fortfarande kvar efter regleringen av sjön. I april 1963 användes den som övningsmål för raketbestyckade J 29:or (Tunnan) från Kungliga Jämtlands Flygflottilj F 4. Ett hundratal personer, däribland ett par skolklasser från Tännäs, fick se när bron sprängdes i luften.

Idag minner bara några få bevarade skyddsrum om den militära aktiviteten i byn under andra världskriget. När vattennivån i sjön Lossen är låg kan man vandra bland de gamla husgrunderna och bli påmind om priset denna lilla by i Härjedalen fick betala för Sveriges framtid. Det är värt att minnas.

Valmåsen. Foto: Steven Hellan.

Valmåsen. Foto: Steven Hellan.

Källor:

Valmåsen, Wikipedia:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Valm%C3%A5sen 

Valmåsen, Gård- och Säterarkivet (GOSA):
http://www.gosa.info/by/html/valmasen.html

Facebook-gruppen "Valmåsen":
https://www.facebook.com/groups/1688884311409144/

Artikel i Östersunds-Posten 1963-04-26: "F 4-tunnor anföll bron".

Gustavsson, Ingvar m fl. (2003). Jämtlands fältjägarregemente, band 3.

Gustavsson, I. Hjelm, G. Westerberg, L. (1997). Östersunds/Jämtlands försvarsområde. En minnesskrift.

Det bortglömda krigsflygfältet

Start- och landningsbana vid Hallvikens flygfält. Foto: Steven Hellan.

I den lilla jämtländska byn Hallviken, 1,5 mil söder om Strömsund, ligger det som en gång i tiden var krigsflygfält nr. 27. Flygfältet anlades åren 1940-43 och Hallviken blev en av de största krigsflygbaser som byggdes i Sverige under andra världskriget. Flygfältet öppnades så småningom även för civil luftfart och mellan 1969-74 fanns fasta flyglinjer till Sundsvall och Stockholm (Bromma). Idag står de gamla ladvärnen dolda i tät skog och banan är i dåligt skick. Ett flyghistoriskt minne bleknar sakta bort.

I slutet av 1930-talet uppmärksammades inom Flygvapnet behovet av krigsflygplatser, dvs. hemliga baser avsedda att användas i händelse av ofred. Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle det finnas sju fasta flygflottiljer i Sverige. Men behovet av fasta krigsbaser hade förbisetts. Enligt rapporter var läget så allvarligt att Flygvapnet riskerades att slås ut redan på marken vid ett eventuellt angrepp. Något behövde göras omgående.

Hallvikens flygfält från luften. Fotot är från 2010 (Picasa).

1938 fick SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) i uppdrag att hitta lämpliga platser för anläggandet av krigsflygbaser. Totalt 180 tänkbara områden undersöktes. Våren 1939 kunde 40 möjliga platser presenteras. I Jämtland undersöktes 18 platser men inga av dessa ansågs till en början lämpliga. Men efter att regeringen i juni 1939 beviljat medel för upprättandet av 20 krigsflygfält utpekades trots allt Optand (mellan Östersund och Brunflo) och Hallviken (1,5 mil söder om Strömsund) som tänkbara alternativ.

Behovet av krigsflygfält aktualiserades i allra högsta grad i samband med andra världskrigets utbrott hösten 1939. Regeringen sköt till extra pengar och antalet planerade krigsflygfält ökades från 20 till 35 (under hela beredskapstiden skulle sammanlagt 39 st. anläggas). Det fastställdes att två skulle placeras i Jämtland, närmare bestämt i Optand och Hallviken, som tidigare föreslagits. Den ursprungliga kostnaden för anläggandet av ett krigsflygfält i Hallviken hade beräknats till 318 200 kr, men den summan skulle så småningom passeras med råge. När kostnaderna för fältarbetena summerades i november 1947 uppgick de till 3 904 539 kr! Hallvikens krigsflygfält blev det i särklass dyraste som anlades i Sverige under kriget.

Sensommaren 1941 hade hade arbetet på krigsflygfält nr. 27 i Hallviken dragit igång på allvar, men bygget fortskred långsamt. Fältet blev i stort sett flygbart hösten 1942 och färdigställdes helt 1943. Den långa arbetstiden berodde dels på de besvärliga markförhållandena och dels på oerfarna entreprenörer. Som mest var 850 personer och 110 lastbilar sysselsatta vid bygget.

Flygfältet utformades för att i möjligaste mån vara svår att upptäcka från luften. Fältets omgivningar skulle vara oregelbundna och fick inte bestå av en homogen yta. Byggnader skulle kamoufleras. Sammanlagt 24 flygplansvärn byggdes, varav 14 sk. ”ladvärn” (hangarer kamouflerade som ladugårdar eller bostadshus), samt åtta förläggningsbaracker, övriga baracker, förråd, värn och skyddsrum. Luftförsvaret bestod av 4 stycken 7,5 cm lvkan (luftvärnskanon), 5 stycken 40 mm lvakan (luftvärnsautomatkanon), 12 stycken 20 mm lvakan, samt 4 stycken dubbla lvksp (luftvärnskulspruta). I de fall fältet riskerade att hamna i fiendens händer skulle banorna sprängas. Därför konstruerade man också 180 st. minkamrar. 

Det var denna typ av lätta bombflygplan, SAAB B17, som stationerades vid Hallvikens flygfält under 2:a världskriget.

Det var i huvudsak bombflygplanet SAAB B17 som stationerades här under kriget. Kungliga Jämtlands flygflottilj F 4, som ansvarade för fältet, hade i enlighet med försvarsbeslutet 1936 ombildats till ett lätt bombförband. För det fasta försvaret av flygfältet ansvarade luftvärnsregementet Lv 5 i Sundsvall. 

Hallvikens flygfält fortsatte att användas för militärt bruk efter kriget. Den 20 juli 1955 avhemligades det och öppnades för civil trafik. Motortävlingar anordnades på fältet under 60- och 70-talet (Här kan ni se bilder). Mellan 1969-74 fanns fasta flyglinjer till Sundsvall och Stockholm (Bromma) men de fick läggas ner pga. dålig lönsamhet. Flygfältet är idag obemannat men fortfarande öppet för trafik. Under somrarna används det av skogsbrandflyget, Östersunds flygklubb och Strömsunds flygklubb.

Flygfältets glansdagar är dock ett minne blott. Runt om fältet och i den närliggande byn finns ett tiotal ladvärn från beredskapen bevarade. Dessa är relativt unika men håller delvis på att förfalla. Vid flygfältet i Optand (krigsflygfält nr. 26) finns liknande ladvärn, som av länsstyrelsen i Jämtland förklarats som byggnadsminnen värda att bevara.

Karta över Hallvikens flygfält från 1957. Källa: Krigsarkivet.

Flygledartorn. Foto: Steven Hellan.

Ladvärn vid Hallvikens flygfält. Denna hangar var gulmålad och kamouflerad som bostadshus. Notera hörnfönstrena i funkisstil! Foto: Steven Hellan.

Ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Detaljer på ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Förfallet ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Förfallet ladvärn. Foto: Steven Hellan.

LS-torn (luftbevakningsstation) m/56 i anslutning till flygfältet i Hallviken. Foto: Steven Hellan.

Detta ladvärn ligger en bit ifrån Hallvikens flygfält, i anslutning till en gård. I betydligt bättre skick än de vid själva flygfältet. Foto: Steven Hellan.

Interiör av ladvärn. Dessa vajerspel användes för att öppna ena långsidan av hangaren. Väggen var uppdelad i flera segment som sänktes ner separat. Följande länk visar hur det ser ut i praktiken: http://www.sffsto.se/NorsemaniladvarnpaSka.htm

Interiör av ladvärn. Vajrar fästa vid portarna i ena långväggen. Hela långsidan kunde öppnas i olika segment. http://www.sffsto.se/NorsemaniladvarnpaSka.htm

Instruktioner. Foto: Steven Hellan.

Källor:

Hallviken, Wikipedia-artikel:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hallviken

Hallvikens flygfält, Wikipedia-artikel:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hallvikens_flygf%C3%A4lt

Historik från Strömsunds flygklubb:

https://web.archive.org/web/20031202160210/http://hem.passagen.se/at3000ft/historik.htm

Törnell, Bernt. (2007), Svenska militära flygbaser, FORTV Rapport 2007:1 :

http://www.flygbas.se/bilder/973.pdf

Ericsson, Per. (2006), ”Arbetsplats 27” - Fält 26 Optand, FORTV Rapport 2006:2 :

http://docplayer.se/10087104-Fortv-rapport-2006-2-arbetsplats-27-falt-26-optand-ett-svenskt-krigsflygfalt.html

Artikel i Länstidningen 2009:

http://www.ltz.se/allmant/jamtland/entusiasten-som-haller-liv-i-hallvikens-flygplats

Ammunitionsfabriken som blev skidtunnel

Räls leder in i den gamla ammunitionsfabriken. Fotot är taget innan ombyggnationen. Foto: Steven Hellan.

Lördagen den 23 september 2017 invigdes världens längsta skidtunnel i ett berg. Fem år efter Bräcke kommun köpt Fortifikationsverkets hemliga anläggning i Björkberget, strax utanför Gällö, kunde skidåkare ta de första stavtagen i det som en gång varit en militär ammunitionsfabrik.

Under mellankrigstiden drabbades det svenska försvaret av omfattande nedskärningar. Men när mörka moln åter hopades på den europeiska horisonten förändrades läget. Inför hotet om ett nytt storkrig gällde det att snabbt ställa om och förbättra försvarsförmågan samt den inhemska vapen- och ammunitionsproduktionen. Som ett led i detta bildades Statens ammunitionsnämnd (SAN). Det var denna nämnd som fattade beslut om att en fabrik för tillverkning samt lagerhållning av ammunition skulle anläggas i Björkberget utanför Gällö i Jämtland.

Rykten gör gällande att första gången Gällöborna fick höra talas om det blivande bygget så var det via sovjetisk radios svenskspråkiga sändningar (!) tidigt 1940. Hur det nu än var med den saken så påbörjades arbetet med anläggningen samma år, under ledning av Försvarets fabriksstyrelse (FFS). Arbetet gick undan men dessvärre inte utan olyckor: Tre arbetare dog vid sprängningsolyckor och en av förgiftning orsakad av spränggaser. I mars 1942 kunde delar av bergrummen tas i bruk för förrådsdrift och till hösten var 80 personer anställda. 1945 invigdes anläggningen av kung Gustav V.

Skiss över Gällöverken. Skidtunnelns sträckning ses inritad.

En av ingångarna i berget. Fotot är taget under ombyggnationen. Foto: Steven Hellan.

Den färdiga ammunitionsfabriken omfattade 12.000 m² och bestod av förråd, ammunitionsverkstad, maskinavdelning, vakthållningsavdelning, mekanisk verkstad, snickeri och kontor. Dubbla järnvägsspår ledde in i anläggningen. Utanför själva berget fanns en byggnad som inrymde omklädningsrum, kök och matsal. Som mest arbetade 125-150 personer i anläggningen. Den huvudsakliga verksamheten bestod av ammunitionstillverkning och hylsrevideringen.

Organisatoriskt kom ammunitionsfabriken i Gällö att tillhöra den statliga myndigheten Kungliga krigsmaterialnämnden, KKV (ombildat från Statens krigsmaterialnämnd 1943, tidigare Statens ammunitionsnämnd, se ovan). Myndigheten upphörde 1954 och ansvaret övertogs av Kungliga arméförvaltningen (KAF). 1964 övertogs driften av Försvaret fabriksverk (FFV) och från 1966 fick Gällöverken beteckningen ”MT 502”. 1970 överfördes FFV från försvarsdepartementet till industridepartementet och benämndes sedermera Förenade fabriksverken.

Närskyddsvärn i berget. Foto: Steven Hellan.

Verksamheten i berget var i allra högsta grad hemlig och det är fortfarande svårt att få fram detaljer kring den. Enligt uppgifter tillverkades det bl a detaljer till Saab Bofors AT4 / pansarskott m/86 där. Det mesta av produktion lades ned 1989, men det fanns viss verksamhet (bl a skrotning av hylsor) kvar ända till 1998. Efter det användes berget som ammunitionsförråd av Jämtlands flygflottilj F 4 fram till 2004.

2009 började diskussionerna kring berganläggningens framtid och 2012 gjorde Bräcke kommun en utredning om möjligheterna att anlägga en skidtunnel där. 2013 fattades det formella beslutet och 2014 kunde Bräcke kommun köpa fastigheten av Fortifikationsverket. 2016 påbörjades arbetet med att bygga om den gamla ammunitionsfabriken och den 23 september i år skedde så invigningen av världens längsta skidtunnel i ett berg.

Källor:

Revsunds årskrönika (2013).

SGU. Information från programmet Statligt förorenade områden: Om Förenade Fabriksverken (FFV) (2007).

Uppgifter från tidigare anställda vid Gällöverken.

http://midsweden365.se/historik/

http://www.op.se/jamtland/bracke/folj-med-in-i-galloberget

http://www.ltz.se/jamtland/bracke/spar-i-hemlig-militaranlaggning

Ingången till Gällöberget idag. Foto: Claes Arvidsson.

 

Skidspår inne i berget. Foto: Claes Arvidsson.

Skansen Klintaberg

Utställning om förintelsens offer i ett av skyddsrummen vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Relativt få känner idag till de enorma satsningar som genomfördes för att befästa Sveriges gräns mot Norge under andra världskriget. I april 1940 hade Tyskland, mer eller mindre utan förvarning, invaderat våra grannländer Norge och Danmark. I Jämtland och Härjedalen skickades i all hast soldater till gränsen, men hade tyska krigsmakten valt att fortsätta in i Sverige hade de knappast mött något större motstånd. Ett par år senare såg situation helt annorlunda ut. Den svenska krigsmakten hade stärkt sin beredskap avsevärt och i en imponerande hastighet ökat landets försvarskapacitet. 

Enbart i Jämtland och Härjedalen fanns ett fyrtiotal skansar fullt utbyggda 1944. Sammantaget utgjorde dessa ett avskräckande hinder för en eventuell angripare. Så sent som 1943 fanns tyska anfallsplaner mot Sverige, men dessa genomfördes aldrig. Vilken betydelse de fasta befästningarna hade haft i ett sådant läge kommer vi aldrig att få veta, men man kan anta de, i samband med den svårforcerade terrängen i gränstrakterna, hade fyllt sin roll väl.

Ingång till ett bevarat värn för pansarvärnskanon. Skans 41 Rengen, nära den norska gränsen.

Idag finns inte mycket kvar av dessa befästningar och minnet av krigets närhet i våra trakter har bleknat. De flesta av värnen och skyddsrummen är igenfyllda och stridsvagnshindrena borttagna. I en del fall användes skansarna i modern tid som övningsområden åt bl a hemvärnet, men för 10-15 år sen utförde Fortifikationsverket det slutgiltiga arbetet med att förstöra dem. Tanken var förstås att hindra människor från att skada sig i terrängen (de hade för länge sen tjänat ut sitt försvarssyfte), men i all iver ägnade man inte en tanke åt anläggningarnas kulturhistoriska värde. De värn och skyddsrum som förskonades från förstörelsen gjorde så genom markägares förtjänst och privata initiativ. Bortglömda men bevarade står de kvar och minner om en tid då kriget stod oss obehagligt nära i Jämtland.

I Klintaberg står pansarvärnskanonen kvar i sitt garage. Foto: Steven Hellan.

Djupt nere i ett skyddande bergrum vid skans 42 Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

En av de bäst bevarade anläggningarna i Jämtland, och i hela Sverige, är skans 42 Klintaberg utanför Valsjöbyn i Krokoms kommun. Här har Örjan Sedin utfört ett fantastiskt arbete med att återställa och bevara en komplett andra världskrigs-skans. Klintaberg byggdes mellan 12 maj 1943 och 1 juni 1944. Färdigbyggd bestod den av 54 stridsvärn, 22 betongskyddsrum och 2 bergrum. Som mest fanns 215 man stationerade här. Idag finns här en besökanläggning där man kan ta del av guidade turer och utställningar (i de gamla skyddsrummen!) som berättar om andra världskriget och dramatiska händelser i bygden. Mer info hittar ni här: www.klintaberg.se.

Skans 42 Klintaberg ingick i den sk. Hotagengruppen. Jämtland och Härjedalen var försvarsmässigt indelade i fyra grupper, från norr till söder: Sjulsåsengruppen, Hotagengruppen, Åregruppen och Härjedalsgruppen. I varje grupp låg skansarna som ett pärlband längs med de få infartsvägarna / dalgångarna från norska gränsen och inåt landet. Det var ett försvar i djupled som var tänkt att förhindra och framförallt fördröja fiendens angrepp. Vädigt lite finns bevarat av de övriga försvarsanläggningarna i just Hotagengruppen, förutom några stridsvärn vid fd. skans 41 Rengen (intill norska gränsen) och ett pansarvärnsgarage och sk. draktänder (stridsvagnshinder) vid skans 47 Lillholmsjö.

Trappa upp ur ett bergrum vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Utställning i en av skyddsrummen vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Utställning vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Fältjägaren

"Fältjägaren", årsskrift för Fältjägarföreningen. Utgiven sedan 1937 och en guldgruva för den militärhistoriskt intresserade.

Internet är en fantastisk informationskälla. Men när det kommer till att fördjupa sig i ett specialämne inser man snabbt att nätet har sina begränsningar. Det räcker med att gå in på ett bibliotek och botanisera bland hyllorna för att konstatera det. När det kommer till källor om jämtländsk militärhistoria är en av mina favoriter Fältjägaren, en tidskrift som gavs ut första gången 1937.

Fältjägaren är Kungliga Jämtlands fältjägarregementes kamratförenings årliga tidskrift. Trots att regementet lades ned 2005 finns kamratföreningen kvar och tidskriften ges fortfarande ut. Är man intresserad av regementets flerhundraåriga historia är dessa tidskrifter en guldgruva. Här finns historiska tillbakablickar, roliga anekdoter, personporträtt, redovisning av utbildning och övningar, bilder och namn på värnpliktiga, m.m. Här ett litet urval:

I det allra första numret från 17 juli 1937 kan man bl a läsa om de strider regementet deltagit i under 1600-, 1700- och 1800-talet. Vi får också en utförlig redovisning av Frösö läger genom tiderna, höra berättelsen om major Silwerbrand (som satt på sin expeditionsstol med neddragna byxor för att inte slita på tyget) och ta del av regementets matsedel från 1880-talet:

"Under veckans alla dagar var matsedeln till frukost sill och potatis eller gröna ärter samt grovt bröd och smör, kaffe under fem dagar och choklad under två. Till middagsmålet bestods kött och gryn fem av veckans dagar samt ärter och fläsk två, jämte bröd. Aftonmålet bestod av gröt och mjölk eller smör, ost och bröd. Dessa portionsstater voro i all sin enformighet dock betydligt överlägsna förut gällande. Huruvida denna åsikt delades av alla dåtida knektar lämnas därhän. Brännvinet i de gamla portionsstaterna hade nämligen ersatts med kaffe i de nya. Utdelning av brännvin 'med eller utan bäska kryddor' fick endast ske på intyg av regementsläkaren."

I Fältjägaren Nr. 11 från 23 juni 1945 kan man läsa följande målande beskrivning av gamla indelta soldater från Jämtlands Hästjägarkår, då de i slutet av 1800-talet övergått till det nybildade Kungliga Norrlands Dragonregemente:

"Huru såg då dessa Jämtlands ryttare ut? Tre olika uniformer hade under övergångsperioden kommit till användning, och 'synamentet' hade jämväl förändrats. De gamla jägarna i ledet buro stora mustascher och långa yviga skägg. En skvadronchef brukade varje regementsmöte utdela en gratifikation av tio kr. till de förnämsta skäggbärarna fördelad med 3 kr. till längsta och 1 kr. var till de 7 närmast kommande skäggbärarna. Till kyrkparaderna voro bärarna av dessa skägg självskrivna i första ledet. De yngre nöjde sig med yviga, vaxade mustascher med största möjliga längd mellan spetsarna. Med den nya uniformen kom på 90-talet mustaschbindan, och spetsarna stodo i vinkel riktad mot ögonen 'à la Wilhelm II Imperator Rex' ."

Fältjägaren Nr. 5 från 10 juli 1941.

Hoppar man fram trettio år i tiden, till början av 1970-talet, hittar man många skildringar från beredskapstiden och de vedermödor andra världskriget förde med sig. Bl a kan man i Nr. 44 från 1973 läsa om den tragiska fjällolyckan 1944, då tre fältjägare omkom i en snöstorm:

"Man fann Östergren - 75 meter från den plats där turisterna hade funnit Johansson och Björling. Han hade då inte varit död många timmar. Östergren låg översnöad, på rygg med armarna utsträckta. Han hade hela utrustningen med sig, inklusive gevär och magasin för kg."

2005 läggs Jämtlands fältjägarregemente I 5 ned. I Fältjägaren Nr. 76 från samma år beskrivs nedläggningsceremonin 17 juni och känslorna i samband med detta:

"Klockan var nu 13:15 och vi styrde stegen tillbaka mot vårt regemente. Många gick tysta och funderade på vad vi varit med om, en del småpratade lågmält om sina minnen av händelserna från deras tid vid regementet. Det hade varit en värdig och fin ceremoni med hela garnisonen samlad men var det verkligen sant? Många av oss hade en klump i halsen och en overklig känsla inombords. Var verkligen VÅRT regemente nedlagt?"

Det här var bara ett litet axplock av alla de hundratals berättelser som står att finna i tidskriften Fältjägaren. Alla exemplar finns tillgängliga för utlån på Östersunds bibliotek. Har man tur kan man även hitta dem på loppisar och antikvariat. Ett måste för den som vill lära sig mer om vårt läns spännande militärhistoria.

En artikel ur Fältjägaren Nr. 42 1972. Kapten B. Bergstedt berättar om sin tid som FN-observatör i Kashmir 1969-1970.

 

Joseph 'Posse' Pousette

"Chefen i väster". Joseph Emanuel Pousette (1888-1950), till vardags kallad 'Posse', med ett förflutet inom både det persiska gendarmeriet och den tyska krigsmakten under första världskriget. Under andra världskriget tjänstgjorde han som täcktruppschef i västra Jämtland. Foto: I 5 bildsamling.

Militärhistoria är mer än arméer, förband, krig, fälttåg, förluster och segrar. Det är också historien om människor. En individ som sticker ut i den jämtländska militärhistorien är Joseph 'Posse' Pousette.

Joseph Emanuel Pousette föddes i Spånga den 28:e april 1888 som ende son till skohandlare Anders Pousette och Kristina Charlotta Lundgren. Han uppvisade i tidiga år ledaregenskaper och antogs som reservofficervolontär vid Jämtlands fältjägarregemente 1908. Två år senare tog han reservofficersexamen och utnämndes till underlöjtnant i regementets reserv. Efter att ha tjänstgjort vid regementsövningar hösten 1911 sökte han sig dock vidare, och kom att arbeta som fångvårdare vid länscellfängelset i Mariestad. Men Joseph skulle så småningom återvända till Jämtland.

1913 lämnade Pousette Sverige för att tjänstgöra i det persiska gendarmeriet. Persien, som vid denna tid slets mellan ryska kolonialintressen i norr och engelska i söder, hade vänt sig till Sverige för hjälp med utbildning och upprättande av ett nationellt gendarmeri. Den svenska kontingenten, under ledning av kapten (sedemera General) Harald Hjalmarsson, kom så småningom att bestå av 38 medlemmar.

Bild föreställande 2. regementets inf. kasern i Teheran. Det var här Joseph Pousette började sin tjänstgöring inom det persiska gendarmeriet den 12 februari 1913. Foto: H O Hjalmarsson / Grenna Museum.

Pousettes år i Persien skulle komma att bli händelserika. Han erhöll kaptens grad, utnämndes till bataljonschef vid 2. gendarmeriregementet i Teheran och deltog vid flera tillfällen i strid mot banditer, krigiska stammar och upprorsmän. 1914 inleddes första världskriget och trots att Persien förklarat sig neutralt utbröt snabbt strider i landet. Den persiska regeringen fick så småningom stöd av tyskarna och 16 svenska officerare förmåddes träda i tysk tjänst 1915. Däribland Pousette. 1915-1916 deltog han i flera strider mot ryska förband men tvingades så småningom retirera till grannlandet Mesopotamien (nuvarande Irak, då en del av det Osmanska riket). Från Bagdad reste han senare till Berlin där han blev inskriven i ett tyskt förband.

Nu väntade nya krigskådeplatser för 'Posse'. Under hösten och vintern 1916-1917 deltog han i striderna vid västfronten. I februari 1917 förflyttades han till östfronten och tjänstgjorde vid Braunschwegiska infanteriregementet nr 92. Regementet förflyttades så småningom och Pousette hamnade åter vid västfronten. Den 4:e oktober 1917 blev han tillfångatagen vid Flandern, av britterna. Efter 22 månader som krigsfånge (3 gånger försökte han rymma) blev han åter en fri man och kunde återvända till Sverige.

Efter att ha återinträtt i aktiv tjänst inom den svenska försvarsmakten blev han beordrad att gå officerskurs på Karlsberg. Hur mycket han hade att hämta där (de flesta studiekamraterna var 10 år yngre) kan man fråga sig, men efter mindre än 3 månader fick han sin officersexamen och utnämndes till löjtnant vid Kungl Jämtlands fältjägarregemente 31:a december 1919. Här skulle han komma att tjänstgöra i många år och var bl a mycket aktiv i Landstormsrörelsen på 1920-talet. 1925 gifte han sig med Brita Edwall.

Under beredskapsåren togs Pousette i anspråk för tjänstgöring vid täcktrupperna i Jämtland. 1941-1942 var han chef för Sjulsåsengruppen och 1942-1945 för Åregruppen. Det var alltså en mycket erfaren krigare som ansvarade för gränsförsvaret under andra världskriget. Han var en stark personlighet och kom att bli mycket omtyckt av lokalbefolkningen i västra Jämtland. Anekdoterna om honom från denna tid är många. Han beskrivs som en varm och omtänksam person med en kärv, ofta burlesk humor. Han var snar till vrede, men ilskan verkade allt som oftast klinga av snabbt. Stod man upp för sina åsikter vann man hans respekt, men de som vek sig tyckte han illa om. 

Med krigets slut kom också slutet för Joseph Pousettes militära karriär och man kan undra hur denna man egentligen mådde efter allt han upplevt av krig och elände i unga år. Han beskrivs som ”en spänningsfylld natur, svår att beskriva i ord” och kollegor har vittnat om hans våldsamma sinnesutbrott. Fysiskt led han av sviterna av tidigare malariafall och psykiskt – ja, det kan man bara spekulera om. Åren tog så småningom ut sin rätt. Söndagen den 16:e juli 1950 avled han på Östersunds lasarett, där han sedan en tid vårdats. Jordfästningen ägde rum i stadens kyrka under militära hedersbetygelser. Han ligger begravd i Undersåker i västra Jämtland, där församlingen upplät en fri gravplats åt sin forne ”försvarare”.

För mer läsning om Joseph Pousettes spännande liv rekommenderas "Joseph Pousette - En levnadsteckning" av Erland Lindhammar (ur Fältjägaren Nr 44 - 1973).

Joseph 'Posse' Pousettes gravplats vid Undersåkers kyrka. Foto: Steven Hellan.