Gästinlägg: Jakten på Röd Niklas

Saab B 18. Foto: Okänd / Flygvapenmuseum.

Onsdagen den sjätte februari 1946 lyfte tio flygplan från Hallands flygflottilj i Halmstad med Kalixfors utanför Kiruna som destination. Inget av dem kom fram. Endast ett flygplan återvände oskadat. Ett bärgades 33 år senare, och ett saknas än idag.

Det var upptakten till svenska flygvapnets förmodligen största mysterium, och detta mysterium har kopplingar hit till Jämtland.

Första divisionen hade dagarna innan utrustats med splitter nya Saab B 18B, ett medeltungt bombplan med tre mans besättning och mycket goda prestanda, och nu skulle de på en månadslång vinterövning. Vintern gjorde sig tidigt påmind, för redan vid första mellanlandningen i Västerås blev de kvar några dagar. Vädret upp mot nästa brytpunkt Luleå var för dåligt, med full snöstorm. På söndagen bedömdes det dock vara flygbart, i en öppning mellan två snöoväder, och divisionen gav sig av. Flottiljchefen ledde från täten och flög en halvtimme före de övriga, för att rekognosera vädret längs flygvägen. Sedan följde divisionens åtta maskiner, och lite efter dem kom en B3 som fungerade som transportflygplan.

Strax efter start upptäckte divisionschefen att hans radio var trasig, trots att den testades på marken. Hans signalist kunde ta emot, men inte sända. Inför utsikten att bli insnöad ytterligare några dagar valde han dock att fortsätta ändå. Enligt rutinerna skulle ett annat flygplan ta över förbindelsen med marken, och chefen kunde leda med handsignaler.

Flygningen uppåt är i övrigt relativt händelselös, men i höjd med Nordmaling kommer de in i resterna av det bortdragande snövädret. Runt Piteå, bara enstaka minuter från Luleå, tjocknar det på och det är som att flyga in i en mjölsäck. Vädret i själva Luleå är dock godkänt, men efter att de försökt ta sig både genom och runt snöväggen väljer divisionschefen att vända och flyga till alternativflygplatsen Sundsvall.

Återigen blir det lugn flygning söderut, men vid Örnsköldsvik ger det nya snöfallet som är på väg västerifrån sig till känna. När divisionen är vid Ångermanälvens mynning, återigen bara minuter från målet, kommer beskedet att Sundsvalls flygplats är stängd p.g.a. hårt väder. Divisionschefen överväger handlingsalternativen innan han till slut beordrar divisionen att nödlanda. De åtta flygplanen delar upp sig i rotar, för att hålla sig ut vägen för varandra i den dåliga sikten. Två går ner i Norasundet, två landar i Härnösands hamn, två landar på Ångermanälven vid Ramvik och en orsakar en flaggstångsknopps för tidiga död innan landning i Lunde. En hörs aldrig av igen. B3:an landar snyggt på Storsjön söder om Härnösand.

Lyckligtvis klarar sig alla (som återfunnits) utan allvarliga personskador, men flygplanen är samtliga mer eller mindre hårt åtgångna. Mig veterligen är det här enda gången som en hel svensk division slagits ut vid ett och samma tillfälle. En av kopplingarna till Jämtland är att flygtekniker från Jämtlands flygflottilj skickas för att ta hand om planen. Av sju nödlandare tas sex om hand, men den sjunde tappas när den ska lyftas in till kaj i Härnösand. Den blir kvar där till 1979. Av de sex repareras fyra till flygdugligt skick.

Vart den åttonde tagit vägen är en gåta. Landsfiskalerna i hela nedre Norrland larmas, och samlar in vittnesmål från de som sett eller hört någonting, men iakttagelserna är få och spridda. De har setts flyga ut över Bottenhavet. De har skickat upp nödraketer vid Kramfors. De har varit i Gnarp och i Älvros. Från Hoting har de flugit åt två olika håll. I Finland. I Norge. Ingen vet någonting säkert. De tips som kommer in följs upp, och när snöstormen har lagt sig så att det går att flyga igen flygspanas det i intressanta områden. Efter ungefär en vecka bedöms det dock inte längre vara en räddningsaktion, och spaningarna trappas ner.

På den här tiden var haverier vanliga i flygvapnet. Försvinnanden var mer sällsynta, men de förekom. Oftast hittades flygplanen efter några månader, eller ibland år.

Två militära flygare framför en Saab B 18. Foto: Okänd / Flygvapenmuseum.

B 18 är i tjänst i nästan femton år till, men i slutet av 1950-talet skrotas de sista kvarvarande. Inte en enda bevaras. Det blir ett problem ett decennium senare, när tanken på ett flygvapenmuseum kommer igång på allvar. Då börjar man se sig om efter någonting utställbart. Det ryktades om att en B 18 skulle finnas på en brandövningsplats på en flottilj. Den fanns visserligen där, men var alldeles för skadad för att kunna användas. Den som sjönk i Härnösands hamn visste man på ett ungefär var den fanns, men man visste också att den var skadad från bärgningsförsöken, så fokus lades på den försvunna. Efter att ha studerat arkiv och pratat med lokalbefolkning läggs fokus till att söka i Grönsviksfjärden, där en stor vak dykt upp i anslutning till försvinnandet. Draggningar då gav inget resultat. 1970-talets ekolod är bättre än 1940-talets draggar, men inte heller de hittar något flygplan.

Efter ett tag bestämmer man sig för att söka efter den i hamnen, och bara några månader sedan hittas den i bottendyn på 30 meters djup. Under hösten 1979 bärgas det flygplanet (nr 18172, kodbokstav Niklas röd David), och det är den som nu står på Flygvapenmuseum i Linköping. 18180, Niklas röd Niklas, förblir försvunnet.

Sveriges enda bevarade Saab B 18, på Flygvapenmuseum i Linköping. Foto: Henrik Barkman.

Det är då jag hör talas om händelsen. 1979 är jag en mycket flygintresserad åttaåring, och ett gammalt fynd är ju spännande. Ett halvår senare sänder TV dokumentären ”Nödlanda där ni kan!” om flygningen och försvinnandet, och efter det har jag aldrig kunnat släppa tanken helt. Som de flesta andra tror jag att de ligger i Bottenhavet.

Hösten 2015 nämner jag i ett Twitter-samtal om SVT Öppet Arkiv att jag skulle vilja se om ”Nödlanda där ni kan!”, och en journalist jag känner blir nyfiken. Morgonen därefter har han varit i arkivet och hittat vad de skrev om händelsen när det begav sig, och jublar över att det finns en koppling till Jämtland. Det visar sig nämligen att ett av de viktigare sökområdena var längs järnvägen mellan Hoting och Östersund, baserat på att ett antal personer har sett eller hört flygplan i det området. Inte långt därifrån, i Storåbränna, har två damer sett ett mystiskt ljussken uppe i bergen, och varken skidpatruller eller flygspaning kunde hitta en förklaring till det ljuset.

Utsikt från Storåbränna. Foto: Henrik Barkman.

Dagen efter det åker han och jag till Storåbränna och Lakavattnet och gör en intervju. När läsare efter det kontaktar mig för att diskutera händelsen inser jag att jag verkligen vill gå på djupet. Det blir alltså till att vända sig till arkiven, för att komma så nära källorna som möjligt. Biblioteket i Östersund erbjuder gamla dagstidningar på mikrofilm, och från Krigsarkivet och Landsarkiven i Östersund och Härnösand får jag andra handlingar.

När jag läser rapporten om ljuset i Storåbränna slås jag av att det beskrivs som en nödraket skulle beskrivas av någon som bara rapporterar vad hon ser, och att skenet ses precis när jag skulle skicka upp en nödraket om jag ville bli upptäckt – i gryningen när det är så mörkt att den kan ses, men folk ändå är vakna. Dessutom finns det en bra riktiningsangivelse, så jag avgränsar ett sökområde och ägnar några dagar åt att detaljstudera fjällterräng i Google Earth, för att se om det finns några som helst spår.

Till slut hittar jag bland ett oräkneligt antal små svarta trädskuggor en liten svart fläck som ser annorlunda ut. Raka linjer, räta vinklar och symmetri är inte så vanligt på fjällmyrar, och dessutom är svärtan både flygplansformad och så låg att den inte rör sig när trädens skuggor vrider sig med solen. Denna upptäckt gör jag samma vecka som snön börjar falla i området. Det blir en lång vinter, som jag ägnar åt att läsa in mig på andra rapporter. I haverikommissionens rapport hittar jag, när jag lägger ihop några uppgifter från olika kapitel, en sannolik förklaring till varför flygplanet inte nödlandade tillsammans med resten av divisionen. Det förefaller ha varit en initiativrik och handlingskraftig besättning, och de gjorde troligen bedömningen att de kunde flyga till Optand och landa snyggt på en flygplats. Genom att kombinera topografi, meteorologi och lite psykologi får jag dessutom ett möjligt händelseförlopp som förklarar hela händelseförloppet från det de skildes från divisionen till att de landar på myren, inklusive varför det blev just den myren. Det händelseförloppet har visst stöd i observationer från marken.

När det äntligen blev barmark begav jag och en kompis oss till myren. Silhuetten var så tydlig på satellitbilderna att jag trodde flygplanet låg på markytan. Inte, då. Den visade sig vara kanaler i sönderbrutet parti gungfly på en riktigt mjuk myr, ett sönderbrutet område som inte liknade någonting någon av oss tidigare sett på myrar. Någonting verkar ha hänt där.

Möjlig haveriplats. Foto: Henrik Barkman.

Möjlig haveriplats. Foto: Henrik Barkman.

En månad senare flög jag dit med en sportflygare jag känner, för att se efter från ovan. Det jag kunde konstatera är att just den här myren är det enda som ser landningsbart ut i det området med fjällskog, och att det i myrens längdriktning går en fåra som om någonting glidit på ytan. Den fåran slutar i det kanalsystem som ser ut som silhuetten av ett tvåmotorigt flygplan i rätt storlek. Dessutom fanns det ett litet hål med klart vatten, och där kunde jag se en rak kant (inte heller vanligt i naturen) som liknade ett skevroder från en B 18.

Återigen indicier, men ingenting konkret. Ytterligare en månad senare blir det en ny expedition till platsen, tillsammans med några vänner. Bl.a. hade vi med oss en gummibåt, för att kunna komma ut på de mjukare delarna av myren. Kanalsystemet gränsar till öppet vatten på ena sidan. Lärdomen av denna expedition var att det finns dy på platsen. Jag hade en fyrameters lavinsond med mig, och med den kunde jag inte hitta någonting annat än dy. Finns det någonting på platsen har det alltså mer än fyra meter dy över sig. Jag kunde inte heller hitta någon botten, så jag kan inte säga någonting säkert om vare sig att det finns eller inte finns någonting på platsen.

Möjlig haveriplats. Foto: Henrik Barkman.

Summering: Från ett område där möjliga nödraketer sågs i anslutning till försvinnandet har jag hittat en myr där det ser ut som att ett flygplan har landat och sjunkit. Dessutom har jag ett möjligt händelseförlopp som skulle placera landningsplatsen just där. Jag vill undersöka platsen grundligare, för att säkert kunna avgöra om det finns eller inte finns någonting där.

Jag har rapporterat om mitt sökande och mina slutsatser till Försvarsmakten, och de är klart intresserade av att få veta var tre personer och ett flygplan har tillbringat de senaste sju decennierna.

/Henrik Barkman.

Fältjägaren

"Fältjägaren", årsskrift för Fältjägarföreningen. Utgiven sedan 1937 och en guldgruva för den militärhistoriskt intresserade.

Internet är en fantastisk informationskälla. Men när det kommer till att fördjupa sig i ett specialämne inser man snabbt att nätet har sina begränsningar. Det räcker med att gå in på ett bibliotek och botanisera bland hyllorna för att konstatera det. När det kommer till källor om jämtländsk militärhistoria är en av mina favoriter Fältjägaren, en tidskrift som gavs ut första gången 1937.

Fältjägaren är Kungliga Jämtlands fältjägarregementes kamratförenings årliga tidskrift. Trots att regementet lades ned 2005 finns kamratföreningen kvar och tidskriften ges fortfarande ut. Är man intresserad av regementets flerhundraåriga historia är dessa tidskrifter en guldgruva. Här finns historiska tillbakablickar, roliga anekdoter, personporträtt, redovisning av utbildning och övningar, bilder och namn på värnpliktiga, m.m. Här ett litet urval:

I det allra första numret från 17 juli 1937 kan man bl a läsa om de strider regementet deltagit i under 1600-, 1700- och 1800-talet. Vi får också en utförlig redovisning av Frösö läger genom tiderna, höra berättelsen om major Silwerbrand (som satt på sin expeditionsstol med neddragna byxor för att inte slita på tyget) och ta del av regementets matsedel från 1880-talet:

"Under veckans alla dagar var matsedeln till frukost sill och potatis eller gröna ärter samt grovt bröd och smör, kaffe under fem dagar och choklad under två. Till middagsmålet bestods kött och gryn fem av veckans dagar samt ärter och fläsk två, jämte bröd. Aftonmålet bestod av gröt och mjölk eller smör, ost och bröd. Dessa portionsstater voro i all sin enformighet dock betydligt överlägsna förut gällande. Huruvida denna åsikt delades av alla dåtida knektar lämnas därhän. Brännvinet i de gamla portionsstaterna hade nämligen ersatts med kaffe i de nya. Utdelning av brännvin 'med eller utan bäska kryddor' fick endast ske på intyg av regementsläkaren."

I Fältjägaren Nr. 11 från 23 juni 1945 kan man läsa följande målande beskrivning av gamla indelta soldater från Jämtlands Hästjägarkår, då de i slutet av 1800-talet övergått till det nybildade Kungliga Norrlands Dragonregemente:

"Huru såg då dessa Jämtlands ryttare ut? Tre olika uniformer hade under övergångsperioden kommit till användning, och 'synamentet' hade jämväl förändrats. De gamla jägarna i ledet buro stora mustascher och långa yviga skägg. En skvadronchef brukade varje regementsmöte utdela en gratifikation av tio kr. till de förnämsta skäggbärarna fördelad med 3 kr. till längsta och 1 kr. var till de 7 närmast kommande skäggbärarna. Till kyrkparaderna voro bärarna av dessa skägg självskrivna i första ledet. De yngre nöjde sig med yviga, vaxade mustascher med största möjliga längd mellan spetsarna. Med den nya uniformen kom på 90-talet mustaschbindan, och spetsarna stodo i vinkel riktad mot ögonen 'à la Wilhelm II Imperator Rex' ."

Fältjägaren Nr. 5 från 10 juli 1941.

Hoppar man fram trettio år i tiden, till början av 1970-talet, hittar man många skildringar från beredskapstiden och de vedermödor andra världskriget förde med sig. Bl a kan man i Nr. 44 från 1973 läsa om den tragiska fjällolyckan 1944, då tre fältjägare omkom i en snöstorm:

"Man fann Östergren - 75 meter från den plats där turisterna hade funnit Johansson och Björling. Han hade då inte varit död många timmar. Östergren låg översnöad, på rygg med armarna utsträckta. Han hade hela utrustningen med sig, inklusive gevär och magasin för kg."

2005 läggs Jämtlands fältjägarregemente I 5 ned. I Fältjägaren Nr. 76 från samma år beskrivs nedläggningsceremonin 17 juni och känslorna i samband med detta:

"Klockan var nu 13:15 och vi styrde stegen tillbaka mot vårt regemente. Många gick tysta och funderade på vad vi varit med om, en del småpratade lågmält om sina minnen av händelserna från deras tid vid regementet. Det hade varit en värdig och fin ceremoni med hela garnisonen samlad men var det verkligen sant? Många av oss hade en klump i halsen och en overklig känsla inombords. Var verkligen VÅRT regemente nedlagt?"

Det här var bara ett litet axplock av alla de hundratals berättelser som står att finna i tidskriften Fältjägaren. Alla exemplar finns tillgängliga för utlån på Östersunds bibliotek. Har man tur kan man även hitta dem på loppisar och antikvariat. Ett måste för den som vill lära sig mer om vårt läns spännande militärhistoria.

En artikel ur Fältjägaren Nr. 42 1972. Kapten B. Bergstedt berättar om sin tid som FN-observatör i Kashmir 1969-1970.

 

Sjöflygstationen på Frösön

F 4:s sjöflygstation vid Kungsgårdsviken på Frösön. Foto: Steven Hellan.

Längst in i Kungsgårdsviken på Frösön ligger flygflottiljen F 4:s gamla sjöflygstation. När Flygvapnet bildades 1926 övertog den 4:e flygkåren Fältjägarnas gamla område, Frösö läger, för sin verksamhet. Sjöflygstationen placerades vid Dragsedet, ett smalt näs som sammanbinder Bynäset med Frösön, och skulle komma att användas fram till slutet av 1950-talet.

De första flygplanen att användas av 4:e flygkåren var A.1 CVM/Phönix "Dront" (ett dubbeldäckat spaningsflygplan) och S.1 FVM S21/25 (ett svensktillverkat spanings- och ambulansflygplan). Då det första flygfältet på Frösön var litet och relativt dåligt, flyttades flygplanen vid öppet vatten till Kungsgårdsviken och förseddes med flottörer. Vintertid monterade man på skidor och flög från såväl fältet som från isen. Till en början fanns varken slip eller brygga i vattnet, utan flygplanen fick lägga till vid en flotte för tankning, laddning och personalbyte. Efter något år flyttade man längst in i viken, till Dragsedet, där det anlades en slip och bryggor.

B 4 Hawker Hart på Kungsgårdsvikens is i slutet av 1930-talet. I bakgrunden syns sjöflygstationens hangarer. Notera flygledartornet. Foto: F 4:s kamratförening.

1928 byggdes den första hangaren på platsen, avsedd för ambulansflyg. 4:e flygkåren hade nämligen 1927 fått uppdraget att ansvara för ambulansflygningar i mellersta Norrland. Byggnaden uppfördes i en enkel regelverkskonstruktion i trä med sluttande pulpettak. Hangaren användes av ambulansflyget fram till 1958, då verksamheten togs över av den legendariske Gunnar "Spökis" Anderssons och hans företag Jämtlands Aero. Den andra hangaren byggdes 1934, i en konstruktion som på 1930-talet var vanlig inom både flygvapnet och marinen. Denna hangartyp, med ett valvformat tak på en stomme av limträbalkar, gav större takhöjder än de med pulpettak.

Hangar 85 vid F4:s sjöflygstation. Byggd 1928 och använd fram till slutet av 1950-talet av ambulansflyget. Byggnaden är uppförd i en enkel regelverkskonstruktion i trä med kraftigt lutande pulpettak. Foto: Steven Hellan.

Hangar 86 vid F4:s sjöflygstation. Byggnaden uppfördes 1934 och användes fram till slutet av 1940-talet. Ursprungligen fanns ett flygledartorn vid byggnadens sydöstra hörn. Foto: Steven Hellan.

 

Interiör av hangar 86 vid F 4:s sjöflygstation. Foto: Steven Hellan.

1936 omorganiserades 4:e flygkåren till Kungliga Jämtlands flygflottilj F 4. I samband med detta utökades och förstärktes flygfältet avsevärt. Sjöflygstationen skulle dock komma att fortsätta användas, bl a vid den stora flygvapenövningen vintern 1938. När start- och landningsbanan på F 4 asfalterades i slutet av 1940-talet fanns bara ambulansflyget kvar nere i Kungsgårdviken. Från och med slutet av 1950-talet kom hangarerna att användas som förråd.

2005 lades flygflottiljen F 4 ned och den gamla sjöflygstationen föll i glömska. I en kulturhistorisk utredning av delar av Frösön (inklusive F 4) som utfördes 2006 bedömdes hangarerna ha ett högt bevarandevärde. Rekommendationen till Östersunds kommun var att "de bör skyddas genom planläggning enligt Plan- och bygglagen". Då det gamla flottiljområdet blivit allt mer populärt, både för rekreation och exploatering, kan man hoppas att byggnaderna bevaras inför framtiden.

Svensk officer i utländsk tjänst

Jacob Cederström (1822-1873) som kapten i nordstatsarmén under amerikanska inbördeskriget. På bröstet bär han Dannebrogsorden, som han tilldelades under Slesvig-Holsteinska kriget 1848-1851.

I de senaste avsnitten av den militärhistoriska podcasten 'Fronten' har man kunnat höra en intervju med Jesper Söder, svensk frivillig hos den kurdiska YPG-gerillan, som strider mot IS. Nuförtiden är det sällan man hör talas om svenskar som deltar i krig. Men under 1800-talet var det vanligt att svenska officerare anmälde sig som frivilliga för krigstjänst i främmande länder. En av alla dessa var Jacob (Jacques) Cederström, sedemera major vid Jämtlands hästjägarkår.

Jacob Cederström föddes den 12 oktober 1822 på Roma kungsgård på Gotland (där hans far var landshövding). Han inledde sin militära bana redan som 18-åring, som fanjunkare vid Västmanlands regemente. 1841 tjänstgjorde han vid 2. Livgardet och 1842 vid Livregementets dragonkår. 1842 utnämdes han till underlöjtnant och 1848 till löjtnant.

 

Danska soldater återvänder från kriget 1849. Målning från 1884 av Otto Bache.

1849 deltog Jacob Cederström som en av 243 frivilliga svenskar (varav c:a 60 officerare) i Slesvig-Holsteinska kriget. Kriget var en konflikt mellan Danmark, på ena sidan, och tyska separatister i Slesvig och i Holstein (med stöd från bl a Preussen) på andra sidan. Tack vare Skandinavismens framväxt under 1830- och 1840-talet lockade kriget till sig frivilliga från både Sverige och Norge. Cederström tjänstgjorde som 'premiärlöjtnant' vid 5. danska dragonregementet där han deltog i strider och premierades med utmärkelsen Dannebrogsorden.

Väl hemma i Sverige skulle ha så småningom komma att hamna vid Jämtlands hästjägarkår år 1853 (där han utnämndes till ryttmästare 1857). Av vilka anledningar han sökte sig till Jämtland vet vi inte, men han skulle komma att stanna här i 20 år. Med ett litet undantag.

 

Bild från slaget vid Antietam (amerikanska inbördeskriget), september 1862.

1861 bröt det amerikanska inbördeskriget ut och Cederström kände sig åter manad att söka tjänst i utlandet. Den 31 mars 1862 skrevs han in som kapten i Nordstaternas armé och deltog bl a i slaget vid Antietam som 'Aide-de-Camp' (adjutant) åt General George B. McClellan. Han skulle även komma att tjänstgöra hos generalerna Burnside, Hooker och Meade. Den 9 januari 1864 begärde han avsked och den 23 januari avreste han från New York, med "City of London", mot Europa och Sverige.

Väl hemma kunde han fortsätta sin tjänstgöring vid Jämtlands hästjägarkår, där han utnämndes till major 1872. Men vid det här laget var inte hans hälsa den bästa. I februari 1873 dog Jacob Cederström, endast 50 år gammal, av leversjukdom (cirrhosis hepatis el. 'skrumplever'). Han ligger begravd på Brunflo kyrkogård.

Porträtt av Jacob Cederström som ryttmästare vid Jämtlands hästjägarkår K 8. Foto: Okänd / Armémuseum.

Vampiren som störtade på Rödön

Vrakdelar vid nedslagsplatsen efter den J-28 B Vampire som störtade på Rödön den 3:e december 1953. Foto: Steven Hellan.

Den 3:e december 1953 havererade ett jaktflygplan av modell J-28 B Vampire på Rödön, strax efter start från F 4 på Frösön.

Vid start hade piloten fällt in landningsstället innan farten blivit tillräckligt hög och planet gick ner på buken mot startbanan innan det lyckades lyfta. Från flygledartornet såg man att planet började brinna och beordrade piloten att stiga och sedan lämna planet (J-28:an hade ingen katapultstol så piloten fick själv klättra ur). Vampiren störtade i en brant båge ner i en myr på Rödön. Fältflygare Bertil Johansson (senare Mademyr) klarade sig oskadd och landade med sin fallskärm c:a 500 meter från nedslagsplatsen. Planet bärgades aldrig och än idag kan man se nedslagslatsen och några vrakdelar på en myr på Rödön. Det mesta av planet ligger dock dolt under ytan.

Två flygplan J 28 (de Havilland DH 100 Vampire) från F 3 Malmen flyger i rote. Foto: Flygvapenmuseums bildarkiv.

I år är det 70 år sedan de Havilland Vampire introducerades (som det första jetflygplanet) inom det svenska flygvapnet. Totalt skulle över 400 exemplar av olika modeller komma att köpas in. Det sista togs ur bruk 1967. Modellen J-28B var stationerad på Jämtlands flygflottilj F 4 åren 1952-1956.

De Havilland J-28 Vampire var svenska flygvapnets första jetflygplan. Vid den här tiden hade F 4 tre divisioner med vardera 20 st Vampires. Denna J-28 B finns att beskåda på Flyg- och Lottamuseet (Teknikland) i Ope utanför Östersund. Foto: Steven Hellan.

Vrakdelar vid nedslagsplatsen. Foto: Steven Hellan.

Joseph 'Posse' Pousette

"Chefen i väster". Joseph Emanuel Pousette (1888-1950), till vardags kallad 'Posse', med ett förflutet inom både det persiska gendarmeriet och den tyska krigsmakten under första världskriget. Under andra världskriget tjänstgjorde han som täcktruppschef i västra Jämtland. Foto: I 5 bildsamling.

Militärhistoria är mer än arméer, förband, krig, fälttåg, förluster och segrar. Det är också historien om människor. En individ som sticker ut i den jämtländska militärhistorien är Joseph 'Posse' Pousette.

Joseph Emanuel Pousette föddes i Spånga den 28:e april 1888 som ende son till skohandlare Anders Pousette och Kristina Charlotta Lundgren. Han uppvisade i tidiga år ledaregenskaper och antogs som reservofficervolontär vid Jämtlands fältjägarregemente 1908. Två år senare tog han reservofficersexamen och utnämndes till underlöjtnant i regementets reserv. Efter att ha tjänstgjort vid regementsövningar hösten 1911 sökte han sig dock vidare, och kom att arbeta som fångvårdare vid länscellfängelset i Mariestad. Men Joseph skulle så småningom återvända till Jämtland.

1913 lämnade Pousette Sverige för att tjänstgöra i det persiska gendarmeriet. Persien, som vid denna tid slets mellan ryska kolonialintressen i norr och engelska i söder, hade vänt sig till Sverige för hjälp med utbildning och upprättande av ett nationellt gendarmeri. Den svenska kontingenten, under ledning av kapten (sedemera General) Harald Hjalmarsson, kom så småningom att bestå av 38 medlemmar.

Bild föreställande 2. regementets inf. kasern i Teheran. Det var här Joseph Pousette började sin tjänstgöring inom det persiska gendarmeriet den 12 februari 1913. Foto: H O Hjalmarsson / Grenna Museum.

Pousettes år i Persien skulle komma att bli händelserika. Han erhöll kaptens grad, utnämndes till bataljonschef vid 2. gendarmeriregementet i Teheran och deltog vid flera tillfällen i strid mot banditer, krigiska stammar och upprorsmän. 1914 inleddes första världskriget och trots att Persien förklarat sig neutralt utbröt snabbt strider i landet. Den persiska regeringen fick så småningom stöd av tyskarna och 16 svenska officerare förmåddes träda i tysk tjänst 1915. Däribland Pousette. 1915-1916 deltog han i flera strider mot ryska förband men tvingades så småningom retirera till grannlandet Mesopotamien (nuvarande Irak, då en del av det Osmanska riket). Från Bagdad reste han senare till Berlin där han blev inskriven i ett tyskt förband.

Nu väntade nya krigskådeplatser för 'Posse'. Under hösten och vintern 1916-1917 deltog han i striderna vid västfronten. I februari 1917 förflyttades han till östfronten och tjänstgjorde vid Braunschwegiska infanteriregementet nr 92. Regementet förflyttades så småningom och Pousette hamnade åter vid västfronten. Den 4:e oktober 1917 blev han tillfångatagen vid Flandern, av britterna. Efter 22 månader som krigsfånge (3 gånger försökte han rymma) blev han åter en fri man och kunde återvända till Sverige.

Efter att ha återinträtt i aktiv tjänst inom den svenska försvarsmakten blev han beordrad att gå officerskurs på Karlsberg. Hur mycket han hade att hämta där (de flesta studiekamraterna var 10 år yngre) kan man fråga sig, men efter mindre än 3 månader fick han sin officersexamen och utnämndes till löjtnant vid Kungl Jämtlands fältjägarregemente 31:a december 1919. Här skulle han komma att tjänstgöra i många år och var bl a mycket aktiv i Landstormsrörelsen på 1920-talet. 1925 gifte han sig med Brita Edwall.

Under beredskapsåren togs Pousette i anspråk för tjänstgöring vid täcktrupperna i Jämtland. 1941-1942 var han chef för Sjulsåsengruppen och 1942-1945 för Åregruppen. Det var alltså en mycket erfaren krigare som ansvarade för gränsförsvaret under andra världskriget. Han var en stark personlighet och kom att bli mycket omtyckt av lokalbefolkningen i västra Jämtland. Anekdoterna om honom från denna tid är många. Han beskrivs som en varm och omtänksam person med en kärv, ofta burlesk humor. Han var snar till vrede, men ilskan verkade allt som oftast klinga av snabbt. Stod man upp för sina åsikter vann man hans respekt, men de som vek sig tyckte han illa om. 

Med krigets slut kom också slutet för Joseph Pousettes militära karriär och man kan undra hur denna man egentligen mådde efter allt han upplevt av krig och elände i unga år. Han beskrivs som ”en spänningsfylld natur, svår att beskriva i ord” och kollegor har vittnat om hans våldsamma sinnesutbrott. Fysiskt led han av sviterna av tidigare malariafall och psykiskt – ja, det kan man bara spekulera om. Åren tog så småningom ut sin rätt. Söndagen den 16:e juli 1950 avled han på Östersunds lasarett, där han sedan en tid vårdats. Jordfästningen ägde rum i stadens kyrka under militära hedersbetygelser. Han ligger begravd i Undersåker i västra Jämtland, där församlingen upplät en fri gravplats åt sin forne ”försvarare”.

För mer läsning om Joseph Pousettes spännande liv rekommenderas "Joseph Pousette - En levnadsteckning" av Erland Lindhammar (ur Fältjägaren Nr 44 - 1973).

Joseph 'Posse' Pousettes gravplats vid Undersåkers kyrka. Foto: Steven Hellan.

 

Amerikanska fallskärmssoldater i Lien

Texten börjar bli lite svårläst, men lyder som följer: "The following members of the OSS NORSO Group landed here by parachute at 0200 hours on March 25 1945. T/Sgt Leif Oistad Cpl Knut Andreasen T/5 Tom Rusdal T/5 Sivert Windh T/5 Eddie Hovland. They later reached Norway to take part in the liberation of North Trondelag." Foto: Steven Hellan.

Natten till den 25 mars 1945, under slutet av andra världskriget, vaknade byborna i Lien i Krokoms kommun till ljudet av ett flygplan som passerade på låg höjd. Morgonen därpå upptäcktes en grupp män med fallskärmar, vapen och utrustning ute på Landösjöns is. Av misstag hade fem soldater ur OSS NORSO, på väg till uppdrag i Norge, istället släppts över Sverige.
 

Byn Lien i Krokoms kommun med Landösjön i bakgrunden. Här landade fem medlemmar ur OSS NORSO med fallskärm den 25 mars 1945. Foto: Steven Hellan.

OSS (Office of Strategic Services) var en föregångare till CIA och NORSO (Norweigan Special Operations) en grupp bestående av amerikansk personal som utförde uppdrag i det av tyskarna ockuperade Norge under våren 1945. Enligt den ursprungliga planen skulle gruppen ha landat på Jävsjön längs med den norsk-svenska gränsen. Det var också i Norge de trodde de befann sig när morgonen grydde.

En grupp civila under ledning av polismannen Herje Bromée begav sig till sjön och närmade sig gruppen där de möttes av soldater med skjutklara vapen. Som tur var förstod en av dem svenska. Det var Sivert Windh som hade utvandrat från Skåne till USA 1939. I efterhand har han berättat att det var mycket nära att de faktiskt sköt.

När gruppen väl förstod att de befann sig i Sverige transporterades de först till Lien, där de i väntan på landsfiskalen bjöds på kaffe och smörgåsar hemma hos Sigrid Palm. De förhördes på plats av landsfiskal Herje Skuncke och fördes sedan till Östersund, för vidare transport till internering i Falun. All utrustning omhändertogs av svensk militär, men enligt uppgift skall en låda med vapen och ammunition ha gått genom isen på Landösjön. Efter två veckor i Falun kunde gruppen så småningom ta sig till Jävsjön, där de tillsammans med resten av OSS NORSO utförde uppdrag i Nord-Trøndelag.

År 2000 invigdes en minnessten vid Landösjön för att påminna om dessa händelser.

Vill man besöka minnesstenen kör man till Lien i Krokoms kommun (Offerdal), fortsätter till den allmänna vägen tar slut och följer skyltningen. Foto: Steven Hellan.

Landösjön där de fem medlemmarna av OSS NORSO landade på isen den 25 mars 1945. Foto: Steven Hellan.

Minnesstenen vid Landösjön.

Här hittar ni bilder på OSS NORSO soldaterna i Levanger, vid befrielsen av Nord-Trøndelag.

Ett strategiskt sund

Detta är allt som finns kvar av Sundsbackens färjeläge idag. I bakgrunden skymtar väg 321 och bron över Indalsälven. Foto: Steven Hellan.

Sundsbackssundet ligger vid Indalsälvens utlopp i Storsjön. Här fanns fram till 1970 en färjeled mellan byarna Sundsbacken i norr och Brasta i söder. Exakt när sundet började användas som färjeled är höljt i historiens dunkel, men färdvägen längs med Storsjöns västra sida var etablerad redan under tidig medeltid och lär med stor sannolikhet ha passerat Indalsälven vid denna plats. Utöver platsens betydelse för lokalbefolkningen var detta också en viktig överfart för passerande handelsmän, pilgrimer och soldater. Sundsbackssundet var ofta aktuellt under de krig som drabbade Jämtland.

Första gången platsen omnämns är 1613, i samband med efterdyningarna av Baltzarfejden, den del av Kalmarkriget (1611-1613) som utkämpades i Jämtland. Danmark hade förklarat krig mot Sverige. Den danske länsherren i Trondheim fick order av kung Kristian IV att marschera in i Jämtland och där förbereda fortsatta attacker mot Sverige. Men angreppsplanerna gick i stöpet. Trönderna i armén var odisciplinerade och led av proviantbrist. Jämtarna, som led svårt av tidigare krig, var ovilliga att hjälpa till. När så svenska trupper under ledning av Baltzar Bäck anföll Jämtland flydde de norska knektarna.

Vid färjestället i Brasta vid Sundsbackssundet hade jämten Olof Olofsson fått order om att, i det längsta, föra över skadade norska knektar så att de inte skulle hamna i fiendens händer. Huruvida han gjorde det frivilligt eller ej vet vi inte, men han stannade i alla fall kvar på sin post ända tills han blev tillfångatagen av Bäcks knektar. I likhet med andra jämtar tvingades han därefter svära den svenske kungen Karl IX trohet. Vid freden 1613 kom Jämtland och Härjedalen att återlämnas till Danmark. Kriget var över men jämtarna straffades hårt av Kristian IV för att ha svurit den svenske kungen trohet. Vid den efterföljande ”räfsten med jämtarna” fick 1 300 av 1 470 bönder sin egendom konfiskerad. Hur gick det då för Olof Olofsson från Brasta? Han blev benådad, troligtvis tack vare sina insatser vid färjeläget.

Vy norrut från Sundsbackens färjeläge. Här marscherade bl a Armfeldts karoliner på väg mot det ödesdigra fälttåget i Norge. Foto: Steven Hellan.

Efter freden i Brömsebro 1645 blev Jämtland slutligen svenskt. Men krigen fortsatte och med dem ökade Sundsbackssundets betydelse. Platsen låg strategiskt, dels med färjeled mellan norr och söder, dels som knutpunkt mellan sjöfarten på Storsjön och leden till Norge. På en holme mitt i sundet planerades till och med uppförandet av en försvarsskans, något som dock aldrig blev av. Inför general Armfeldts ödesdigra fälttåg mot Trondheim 1718-1719, när över 3 000 karoliner frös ihjäl på fjället, forslades mängder av soldater och material iland just vid Sundsbacken. Drygt hundra år senare, 1809, var det dags igen, då soldater under ledning av von Döbeln landsteg i Sundsbacken för att möta ett norskt anfall mot Jämtland (dansk-svenska kriget). I Bleckåsen nordväst om Mörsil undertecknades ett vapenstillestånd mellan parterna, utan att ett enda skott avlossats.

En berättelse gör gällande, att när von Döbeln återvände till Sundsbacken, så lär en man vid namn ”gammal-Halvar” ha sagt: ”Dä var för släpphänt mä baggom (norrmännen), dä skull ha knäppt dom”. Döbeln drog värjan och sa; ”Vill du se blod gubbe lilla?”, varpå gubben replikerade; ”Villa bäre kläm tä så varse go!” En adjutant fick gå emellan de två.

1970 fick landsvägen en ny sträckning och en bro byggdes strax nedströms om det gamla färjeläget. Idag finns inte mycket kvar att se vid Sundsbacken. En bortglömd, oansenlig liten väg leder ner till sundet och slutar vid en gammal träbom. Går man ner på stranden ser man räls som försvinner ner i vattnet och rester av gammal betong. En oansenlig men vacker plats. Och en plats som blir så mycket mer spännande när man känner till dess historia.

Milstolpe från 1857 längs med den gamla landsvägen från Sundsbacken. Stolpen är gjuten av myrmalm vid Rönnöfors bruk. Foto: Steven Hellan.

Skansarna i Mörsil

Granatkastartropp från I8, Uppsala, på marsch 1943. Åreskutan i bakgrunden. Foto: Gunnar Jansson / Föreningen Beredskapstid.

I år är det 71 år sedan andra världskriget tog slut. Trots att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget påverkades ändå vår vardag i allra högsta grad. Norge var ockuperat av tyskarna och c:a 50 000 norrmän flydde över gränsen. Den svenska militären mobiliserade och förberedde sig inför ett tyskt angrepp. Idag finns de få kvar i livet som kan berätta om denna dramatiska tid i vår historia. Men spåren av beredskapstiden syns fortfarande i vår region. I Jämtland och Härjedalen anlades inte mindre än 33 försvarsskansar under perioden 1943-45. Två av dessa placerades i Mörsil i västra Jämtland.

Ingång till rörskyddsrum vid skans 633 i Strand. Foto: Steven Hellan.

Redan 1941 byggdes ståvärn, skyddsrum och kanonvärn på hembygdsgården Römmen i Mörsil, på samma plats där det legat två skansar från 1600-talet. Men det var först 1943 som arbetet med att bygga försvarsanläggningar kom igång på allvar. Befästningsarbetarna, bestående av bl. a. smålänningar, blekingar och hälsingar, förstärkte skansen i Mörsil med 70 värn, 31 skyddsrum och 275 m stridsvagnshinder. Även i Strand, 4 km västerut, anlades en skans med 69 värn, 30 skyddsrum och 860 m stridsvagnshinder. Väg- och järnvägsspärrar byggdes och enorma mängder taggtråd omgav området.

Försommaren 1943 blev mobiliseringen allt mer intensiv i området. Soldater fanns utspridda i de flesta byar i socknen och tåg anlände dagligen till Mörsils station med förnödenheter. I Ocke var en stridsvagnspluton stationerad. Flyglottiljen F4:s plan flög över Åredalen och militären på marken övade mot fingerade tyska anfall. Under denna tid kom även kronprins Gustav Adolf – sedemera kung Gustav VI Adolf – på inspektionsresa till Mörsil, där han bl. a. deltog i en högmässa i kyrkan.

Detta till trots var bygdens befolkning lyckligt omedvetna om hur allvarligt läget faktiskt var. Sommaren 1943 hade tyskarna långt gångna planer för en invasion av Sverige, något som bekräftats i tyska arkiv efter kriget. Med hjälp av pansar- och infanteridivisioner skulle tyskarna bryta igenom försvarslinjerna i Storlien-Duved-Åre-Järpen samtidigt som flyget på Frösön skulle bombas. Man förväntade sig kraftigt motstånd vid försvarsställningarna i Mörsil och planerade för luftlandsättning av fallskärmsjägare i Mattmar för att användas i en s. k. ”kniptångsmanöver”. Mörsil riskerade att bli centrum för en krigsskådeplats.

Stridsvagnshinder vid sjön Liten. Skans 633 Strand. Foto: Steven Hellan.

Nu blev det aldrig så. Planen avblåstes i sista stund och Sverige klarade sig undan kriget. 1945 kom freden, militären packade ihop och befolkningen i Mörsil kunde andas ut. Vardagen återvände så småningom, men kvar fanns två skansar som då och då användes för militära övningar. 1992 revs det mesta av anläggningen på Römmen. I slutet av 1990-talet höll skans 633 i Strand på att gå samma öde till möte, om det inte varit för Mörsils hembygdsförening. De insåg det historiska värdet i platsen och i samråd med Fortifikationsverket och Åre kommun fattades en överenskommelse som innebar att hembygdsföreningen skulle få köpa en del av marken där skansen ligger.

Åker man längs med E14 idag är de nog få som reflekterar över de krigsförberedelser som ägde rum i området under 1940-talet. På hembygdsgården Römmen finns värn och skyddsrum kvar att beskåda. Några kilometer västerut, strax innan Strand, syns resterna av stridsvagnshinder bredvid vägen. Stannar man upp, parkerar bilen och tar en promenad upp genom skogen upptäcker man den mycket välbevarade skans 633. Samtliga skyddsrum är intakta. Resterna av grävda värn syns i landskapet. Rader av stridsvagnshinder klättrar sig upp mot höjderna. Man förstår snabbt områdets strategiska läge, placerat mellan sjön Liten och otillgänglig och kuperad skogsterräng. Står man där och blickar över området är det svårt att förstå att det förflutit 70 år sedan kriget tog slut. Historien gör sig påmind och man känner sig tacksam att dessa anläggningar aldrig behövde användas i skarpt läge.

Interiör av rörskyddsrum vid skans 633 i Strand. Foto: Steven Hellan.

Skyddsrummen är intakta men gevärsställen gapar tomma. Foto: Steven Hellan.

Ingång till pansarvärnsgarage. Foto: Steven Hellan.

Långa rader av strisvagnshinder. Skans 633 Mörsil. Foto: Steven Hellan.

Ståvärn på hembygdsgården Römmen i Mörsil. Indalsälven i bakgrunden. Foto: Steven Hellan

I ett förråd ligger fortfarande rullar av taggtråd. Foto: Steven Hellan

Artikeln publicerades ursprungligen i lokaltidningen 321an.se 26 maj 2016.