Militärhistoria Z

24 februari 2019

FOTOALBUM: Arméns motorskola på vintermarsch i Härjedalen 1985

Arméns motorskola (MotorS) på vintermarsch i Härjedalen 1985. Här tränas det körning i lössnö i branta backar med Bv 206. Foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen.

Arméns motorskola (MotorS), verksam i olika former mellan 1944-1991 och 1999-2006, utbildade försvarsmaktens befäl och instruktörer i motortjänst (och i viss utsträckning även civila, främst poliser). Under merparten av dess verksamma tid var motorskolan förlagd till Strängnäs och Södermanlands regemente, men avslutningsvis även vid Arméns tekniska skola (ATS) tillhörande Östersunds garnison.

Dessa bilder är från en instruktörskurs för bandvagn år 1985, där vinterdelen av utbildningen genomfördes i Härjedalen. Fotograf är Per-Olof Rosén och bilderna tillhör Södermanlands Regementes Bildarkiv, Arsenalen. Samtliga bilder är hämtade från digitaltmuseum.se och omfattas av licensen Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika (CC BY-NC-SA) .

"Bandvagnarna hade transporterats i förväg till Lofsdalen där kursen samlades för ordergivning. Vårt inledande mål var Sonfjället där vi skulle byta batterier i säkerhetstelefonen på toppen." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Samling före avmarsch i Lofsdalen." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"På väg in i Sonfjällets nationalpark." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Kurschefen, kapten Lennart Lagestrand." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Nu börjar vi komma upp på fjället. Lofsdalens slalombackar syns i bakgrunden. Den bakre bandvagnen har släp, tillverkat i Norge av Moelven, tror att det fortfarande var försök med släpet. Lägg märke till att bv är hopkopplade med vajer eftersom släpet kunde vara besvärligt i lössnö." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Nu går vi in i Sonfjällets nationalpark och enligt avtal sladdar vi igen spåren efter oss." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Rast uppe på fjället. Kursch Lennart Lagestrand ute på promenad. Här hade snön god bärighet, på andra ställen sjönk man ner meterdjupt." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Från Bv 202 var det lätt att hoppa ned från det höga insteget. Kunde vara farligt på fjället om skaren brast och man sjönk ned långt i snön. Bandvagnen hade ungefär samma marktryck som en skidåkare." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Uppe på fjällplatån." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Här tränar vi körning i lössnö i branta backar." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Skarpa svängar och branta backar ställde till med problem när Moelvensläpet skulle med. I teorin skulle släpet glida på medarna som syns innanför hjulen, men det blev lätt så att snön packade sig framför hjulen. Här ser vi stf skolchefen major Björn Weissmann i grävartagen." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Förarbyte på fjället." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Övernattning i Lillhärjåbygget. Ordergivning inför morgondagen." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Storslagna vyer över fjället." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Vi blickar in över nästa dalgång och kapten Lennart Lagestrand läser in sig på marschvägen." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Chefen för Arméns Motorskola, överstelöjtnant Lars Eliasson, möter upp under marschen för inspektion. Förare tekniker Leif Norman. De åker i 206:an." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Framme vid Fjätervålen. Ett kort vårdpass före lastning. Personer (fr v): 1. Motortekniker Roland Svensson 2. Motortekniker Göran ? 3. Kapten Lennart Lagestrand, kurschef 4. Löjtnant Sven Falk, körlärare." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

"Nu återstår endast lastning av bandvagnarna, sen rullar vi tillbaka till Motorskolans vinterövningsplats i Sveg." (Text och foto: Per-Olof Rosén / Arsenalen).

Samtliga bilder är hämtade från digitaltmuseum.se.

20 oktober 2018

Nödlandningar i Jämtlands län 1940-1945

Det första brittiska flygplanet som nödlandade i Jämtland (och Sverige) under andra världskriget: En Fairey Swordfish Mk.I med beteckning L2860 tillhörande 325 sqn, Royal Navy. Foto: Gösta Sundberg (trolig).

Under andra världskriget nödlandade eller havererade fler än 300 utländska militärflygplan på svenskt territorium. Merparten av dessa kom från Tyskland, Storbritannien och USA. Av dessa finns fem dokumenterade fall som ägde rum i Jämtland och Härjedalen.

Tysklands invasion av Danmark och Norge den 9 april 1940 var en brutal väckarklocka för många svenskar. Andra världskriget var plötsligt väldigt nära och frågan som alla ställde var: Skulle Sverige också invaderas av den tyska krigsmakten? I Jämtland och Härjedalen skickades i all hast militär till gränsen mot Norge. Den 17 april besköts ett tyskt plan av ett svenskt luftvärnsautomatkanonbatteri vid Storlien. Efter denna incident skedde överflygningar av tyska plan vid Storlien på daglig basis och bemöttes av svensk luftvärnseld. Det finns dock inga uppgifter om att något tyskt plan skulle ha skjutits ned eller skadats i området.

Den första nödlandningen i Jämtland ägde rum klockan 05:30 på morgonen den 3 juni 1940. En Heinkel He 111 H-2, som drabbats av felorientering till följd av nedisade instrument, tvingades nödlanda på en myr i närheten av Gäddede. Svensk militär, tillhörande ett bevakningskompani från Jämtlands fältjägarregemente I 5, var snabbt på plats och kunde ta hand om besättningen på fyra man. Besättningen internerades på Kronobergshed fram till den 12 juli 1940. Flygplanet undersöktes och demonterades av personal från F 4 Frösön, varefter det så småningom skickades med järnväg till Tyskland den 23 november.

Tysk Heinkel He 111 H-2 som nödlandat på en myr i närheten av Gäddede. Foto: Edvin Johansson.

I samband med neutralitetsdeklarationen 1939 hade Sverige tydliggjort att samtliga främmande flygplan som kränkte gränserna skulle beskjutas. I händelse av att flygplan landade i Sverige skulle både flygplan och besättningar omhändertas. Ett läger för nödlandade tyska flygare upprättades i Kronobergshed hösten 1939. Genom utväxling av brittiska flygare och annan militär personal kunde så småningom samtliga tyskar återvända hem och lägret stängas den 12 juli 1940. Men då kriget fortsatte kom så småningom nya läger att öppnas.

Det första brittiska militärflygplanet att nödlanda i Jämtland (och Sverige) var en Fairey Swordfish Mk.I. Trots att Norge hade kapitulerat den 10 juni fortsatte Royal Navy att utföra attacker mot tyska mål i landet, bl a från hangarfartyg utmed kusten. Natten mot den 22 september 1940 lyfte sammanlagt 11 st. Fairey Swordfish samt 6 st. Blackburn Skua från HMS Furious för att bomba fartygsmål i Trondheims hamn. Efter utfört uppdrag satte flygplan L2860 (en Swordfish från 825 sgn) kurs tillbaka mot hangarfartyget, men efter att ha misslyckats med att lokalisera det i mörkret valde besättningen istället att försöka nå Sverige. Utan kartor över Sverige och med sinande bränsletankar valde man att nödlanda på sjön Krycktjärn, c:a 9 km öster om Stugun. Innan dess hade man flugit längs med sjön Gesunden flera gånger och varit nära att bli beskjutna av ett LV-batteri på Forsberget vid Krångede kraftstation.

Besättningen på tre man klarade sig oskadda och blev först omhändertagna av lokal polis, för att sedan överlämnas till personal från F 4. Två av besättningsmännen fick resa hem till Storbritannien i december 1940 medan den tredje fick vänta till den 9 september 1941. Flygplanet sattes under bevakning men utsattes, enligt uppgifter, för plundring dessförinnan. Bl a ska sporrhjulet och radion ha försvunnit. Efter bärgning forslades planet till F 4 på Frösön där det demonterades. Delar skickades till SAAB och Flygförvaltningen för undersökningar. Kropp och vingar såldes som skrot medan motor, propeller och andra delar lagrades vid F 3 Malmen.

Fairey Swordfish Mk.I som nödlandade vid Krycktjärn i närheten av Stugun den 22 september 1940. Foto: Gösta Sundberg (trolig).

Ytterligare en bild från haveriplatsen vid Krycktjärn. Foto: Runo Stenström.

Det skulle nu dröja ett och ett halvt år innan nästa nödlandning ägde rum i Jämtland. Med det inte sagt att främmande krigsmakt slutade använda sig av svenskt luftrum. Den 9 juli 1941 tecknades ett första avtal mellan Tyskland och Sverige om ”kurirflygningar” över svenskt territorium. Det rörde sig om transporter av personal, förnödenheter och krigsmaterial. Enligt avtalet skulle flygningarna ske utefter tre bestämda linjer och anmälas i förväg till försvarsstaben. Trafiken skulle dessutom skötas av främst civila, obeväpnade flygplan. Oftast rörde det sig dock om militära flygplan som inte sällan var beväpnade! Frösön, Vännäs, Kallaxheden och Kalix utsågs till fasta nödlandningsplatser, men i praktiken kom bara F 4 Frösön att användas och då för normal mellanlandning. Även speciella ambulansflygplan mellanlandade ofta på F 4 för tankning och tillsyn. Någon brist på tyska militärflygplan i luften ovanför Jämtland var det verkligen inte! Kurirflygavtalet med Tyskland upphörde den 5 maj 1944 men ända fram till mars 1945 fortsatte Luftwaffe att transportera personal och material över Sverige, dock utan mellanlandningar.

Den 3 mars 1942 nödlandade en obeväpnad Focke-Wulf Fw 58 vid Sandviken på sjön Torröns is (Torrön ligger i norra Åre kommun, nära den norska gränsen). Den var på väg från Bergen till Trondheim men hade tvingats nödlanda pga felnavigering och bränslebrist. Enligt en berättelse ska en man från byn tagit sparken ut på isen för att se vad som pågick. Men när han kom fram och såg hakkorset på flygplanskroppen samt medlemmar ur besättningen med pistol i hand, ska han ha blivit så rädd att han raskt sparkade hemåt och sprang till skogs! Hur det än må vara med den saken blev i alla fall omhändertagna av boende i trakten, tills dess att militär anlänt till platsen. ”När du får oväntat besök”, som det heter i kaffe-reklamen…

Efter tankning kunde flygplanet den 5 mars flyttas till F 4 Frösön. De bägge besättningsmännen förhördes av Fo-staben i Östersund och kunde den 7 mars återvända med ett passerande tyskt militärtåg till Trondheim. Flygplanet transporterades via järnväg till Norge den 22 mars 1942.

Några månader senare var det åter dags för ett brittiskt flygplan att söka sin tillflykt till Sverige. I samband med ett spaningsuppdrag norr om Trondheim den 4 augusti 1942 besköts och skadades en Supermarine Spitfire PR Mk. IV allvarligt av tyskt luftvärn. Piloten, P/O L. Whitaker, valde då att flyga i riktning mot Sverige. Då flygplanet efter ett tag uppvisade allvarliga motorproblem valde piloten att hoppa med fallskärm. Strax efter slog Spitfiren i marken nära Lillåsvallen i Härjedalen (strax sydväst om Funäsdalen).

En Spitfire av samma typ (PR Mk. IV) som störtade nära Funäsdalen den 4 augusti 1942. Foto: Imperial War Museum. © IWM (ATP 12234C).

Whitaker var först osäker på om han landat i Sverige eller Norge. När han såg folk närma sig valde han att gömma sig i skogen. Så småningom vågade han sig dock fram och blev förd till en fäbodvall där han blev omhändertagen av svensk militär. Den förste svenska officeren på plats var ingen mindre än HKH Prins Carl Johan Bernadotte! Enligt en ögonvittnesskildring av Lennart Nilsson, Ljusnedal, så omfamnade Prins Carl Johan och Whitaker varandra då det visat sig att de gått i samma skola en gång i tiden, förmodligen i England. Världen är liten ibland.

Efter förhör fördes Whitaker till Falun för internering. Han återvände till England den 5 april 1943, återgick i flygtjänst vid 161 sqn och omkom över Frankrike 1944. Det störtade flygplanet i Härjedalen bärgades men dessvärre stals många delar av civila på platsen. Resterna av flygplanet fördes till F 4 där det senare såldes som skrot.

Det skulle dröja ända till 1945, det sista krigsåret, innan ett till utländskt flygplan nödlandade i Jämtland. Eller, rättare sagt, dess besättning. Den 23 februari 1945 hoppar fyra tyska flygare med fallskärm över Tulleråsen i Offerdal. Efter uppdrag över Atlanten i en Junkers Ju 188 A-3 hade de av misstag navigerat in över Sverige. Pga bränslebrist och tekniskt fel valde de att lämna flygplanet, som dock fortsatte att flyga och störtade mot ett fjäll i Norge. I detta sena skede av kriget kan man förstås spekulera i om besättningen bestämt sig för att desertera till Sverige och medvetet skickat flygplanet mot Atlanten i hopp om att det skulle försvinna. Så blev nu inte fallet. Besättningen omhändertogs av svensk militär men tilläts ganska omgående återvända till Norge.


En Junkers Ju 188 A-3. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-496-3500-15 / Bankhard / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5412491

Dessa tyskar skulle förresten inte bli de sista utländska soldaterna som hoppade med fallskärm in i Jämtland under kriget. En månad senare, under natten till den 25 mars 1945, vaknade byborna i Lien i Krokoms kommun till ljudet av ett flygplan som passerade på låg höjd. Morgonen därpå upptäcktes en grupp män med fallskärmar, vapen och utrustning ute på Landösjöns is. Av misstag hade fem soldater ur OSS NORSO, på väg till uppdrag i Norge, istället släppts över Sverige. Du kan läsa mer om den spännande historien här.

Det finns förstås, utöver dessa dokumenterade och bekräftade fall, massor av berättelser och rykten om nödlandade flygplan som ligger dolda i sjöar och på avlägsna platser i länet. Sanningshalten i dessa berättelser är ofta svår att bedöma. Oftast handlar det om händelser långt bak i tiden, andra- och tredjehandsskildringar där platser, tider och skeenden blandats ihop. Men vem vet? Så sent som 2017 hittades resterna efter ett tyskt jaktplan begravt i en mosse på Nordjylland i Danmark. Det är fullt möjligt att det finns störtade plan från andra världskriget kvar att hitta i länet. Och för den flyghistoriskt intresserade är varje ledtråd värd att undersöka lite närmare.

Källor:

Wegmann, R. (2008). Brittiska nödlandare 1940-1945.

Widfeldt, B. (2007). Tyska nödlandare 1939-1945.

Händelser i Storlien 1939-1943:
http://www.jvmv2.se/forum/index.php?id=210997

Heinkel He 111 H-2:

http://bildarkivet.jamtli.com/bild.aspx?bildnr=JLM.85X215:1-2

http://forum.flyghistoria.org/viewtopic.php?f=1&t=12450

http://www.forcedlandingcollection.se/LW/LW025-He111.html

Fairey Swordfish Mk.I:

https://forum.genealogi.se/index.php?topic=83271.0

http://www.tornsvala.se/2016/03/02/forsta-brittiska-nodlandningen-i-sverige-1940/

Spitfire PR Mk.IV:

http://www.forcedlandingcollection.se/RAF/RAF020-AB314.html

https://aviation-safety.net/wikibase/wiki.php?id=145161

Junkers Ju 188 A-3:

http://ktsorens.tihlde.org/flyvrak/lurudalen.html

2 juli 2018

Skansen i Valmåsen

Vid lågvatten kan man ibland få en skymt av de gamla skyddrummen. Foto: Steven Hellan.

I samband med regleringen av sjön Lossen i början av 1960-talet drabbades den lilla byn Valmåsen i Härjedalen hårt. Ett 70-tal bybor tvingades flytta när ett 15-tal gårdar hamnade under vatten. Än idag, när vattennivån är låg, kan man vandra omkring bland de gamla husgrunderna. Och bland resterna av en militär skans som anlades i byn under andra världskriget.

Den lilla byn Valmåsen ligger vid sjön Lossen (Ljusnans dalgång) i Härjedalen. Byn räknar sina anor från 1741, men ett antal forntida boplatser vittnar om mänsklig aktivitet på platsen betydligt tidigare än så.

När Tyskland ockuperade Norge i början av andra världskriget hamnade Valmåsen plötsligt i händelsernas centrum. Tyska trupper befann sig plötsligt längs med hela vår långa gräns i väst. För svensk del gällde det att snabbt skicka trupp till och befästa möjliga invasionsvägar. Det fasta försvaret i Härjedalen och Jämtland delades upp i fyra delar. Från söder till norr: Härjedalsgruppen, Åregruppen, Hotagsgruppen och Sjulsåsengruppen.

Karta över skansen i Valmåsen.

I Härjedalsgruppen förlades stabsplatsen till Funäsdalen. Skansar, eller sk. stödjepunkter, byggdes bl a i Hamradalen / Tänndalen (vägen till Röros i Norge), i Flon söder om Bruksvallarna, i Funäsdalen och i Valmåsen. Valmåsen var en strategiskt viktig plats. Här fanns en bro över Ljusnan och här fortsatte den enda vägen österut mot Hede (med sin järnvägsanslutning) och vidare mot Sveg alternativt Åsarna samt Östersund. Detta var otvivelaktigt en av de viktigare vägarna för en invasionsmakt på väg in i landet.

Skans nr. 7 i Valmåsen skulle vid färdigställandet 1944 komma att bestå av 59 trävärn, 4 skyddsrum uppförda i trä och 13 i betong. Lägg därtill vägspärrar, taggtråd och ev. mineringar. Kartan över skansen upprättad 1943 visar inga linjer med stridsvagnshinder. Däremot förekommer det uppgifter om att sådana ska vara synliga då vattennivån i sjön Lossen är riktigt låg.

Ytterligare ett skyddsrum i Valmåsen. Detta låg tillräckligt högt för att klara sig vid regleringen. Foto: Steven Hellan.

För det var till sist dammbygget som skulle komma att besegra skansen i Valmåsen, inte en fiende från väster. Redan efter kriget, i slutet av 1940-talet, började en eventuell reglering av sjön Lossen att diskuteras. Dock dröjde det till 1958 innan ett formellt beslut kunde fattas. Senast hösten 1959 skulle de berörda gårdarna evakueras. När bygget av Lossendammen var färdigt och dammluckorna stängdes 1962 så höjdes sjöns vattennivå med c:a 25 meter. Ett 15-tal gårdar med byggnader och mark låg nu under vatten. Inklusive en stor del av skans nr. 7.

Valmåsen 1956. Utsikt från landsvägen ned mot sjön Lossen, Grönstackviken och g:a gästgivargården. Idag ligger detta under vatten. I bakgrunden syns Rambergets profil. Foto: Olof Ekberg / Riksantikvarieämbetet.

Valmåsen skulle komma att agera militär skådeplats ytterligare en gång. Den gamla bron över Lossen stod fortfarande kvar efter regleringen av sjön. I april 1963 användes den som övningsmål för raketbestyckade J 29:or (Tunnan) från Kungliga Jämtlands Flygflottilj F 4. Ett hundratal personer, däribland ett par skolklasser från Tännäs, fick se när bron sprängdes i luften.

Idag minner bara några få bevarade skyddsrum om den militära aktiviteten i byn under andra världskriget. När vattennivån i sjön Lossen är låg kan man vandra bland de gamla husgrunderna och bli påmind om priset denna lilla by i Härjedalen fick betala för Sveriges framtid. Det är värt att minnas.

Valmåsen. Foto: Steven Hellan.

Källor:

Valmåsen, Wikipedia:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Valm%C3%A5sen

Valmåsen, Gård- och Säterarkivet (GOSA):
http://www.gosa.info/by/html/valmasen.html

Facebook-gruppen "Valmåsen":
https://www.facebook.com/groups/1688884311409144/

Artikel i Östersunds-Posten 1963-04-26: "F 4-tunnor anföll bron".

Gustavsson, Ingvar m fl. (2003). Jämtlands fältjägarregemente, band 3.

Gustavsson, I. Hjelm, G. Westerberg, L. (1997). Östersunds/Jämtlands försvarsområde. En minnesskrift.

5 januari 2018

Det bortglömda krigsflygfältet

Start- och landningsbana vid Hallvikens flygfält. Foto: Steven Hellan.

I den lilla jämtländska byn Hallviken, 1,5 mil söder om Strömsund, ligger det som en gång i tiden var krigsflygfält nr. 27. Flygfältet anlades åren 1940-43 och Hallviken blev en av de största krigsflygbaser som byggdes i Sverige under andra världskriget. Flygfältet öppnades så småningom även för civil luftfart och mellan 1969-74 fanns fasta flyglinjer till Sundsvall och Stockholm (Bromma). Idag står de gamla ladvärnen dolda i tät skog och banan är i dåligt skick. Ett flyghistoriskt minne bleknar sakta bort.

I slutet av 1930-talet uppmärksammades inom Flygvapnet behovet av krigsflygplatser, dvs. hemliga baser avsedda att användas i händelse av ofred. Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle det finnas sju fasta flygflottiljer i Sverige. Men behovet av fasta krigsbaser hade förbisetts. Enligt rapporter var läget så allvarligt att Flygvapnet riskerades att slås ut redan på marken vid ett eventuellt angrepp. Något behövde göras omgående.

Hallvikens flygfält från luften. Fotot är från 2010 (Picasa).

1938 fick SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) i uppdrag att hitta lämpliga platser för anläggandet av krigsflygbaser. Totalt 180 tänkbara områden undersöktes. Våren 1939 kunde 40 möjliga platser presenteras. I Jämtland undersöktes 18 platser men inga av dessa ansågs till en början lämpliga. Men efter att regeringen i juni 1939 beviljat medel för upprättandet av 20 krigsflygfält utpekades trots allt Optand (mellan Östersund och Brunflo) och Hallviken (1,5 mil söder om Strömsund) som tänkbara alternativ.

Behovet av krigsflygfält aktualiserades i allra högsta grad i samband med andra världskrigets utbrott hösten 1939. Regeringen sköt till extra pengar och antalet planerade krigsflygfält ökades från 20 till 35 (under hela beredskapstiden skulle sammanlagt 39 st. anläggas). Det fastställdes att två skulle placeras i Jämtland, närmare bestämt i Optand och Hallviken, som tidigare föreslagits. Den ursprungliga kostnaden för anläggandet av ett krigsflygfält i Hallviken hade beräknats till 318 200 kr, men den summan skulle så småningom passeras med råge. När kostnaderna för fältarbetena summerades i november 1947 uppgick de till 3 904 539 kr! Hallvikens krigsflygfält blev det i särklass dyraste som anlades i Sverige under kriget.

Sensommaren 1941 hade hade arbetet på krigsflygfält nr. 27 i Hallviken dragit igång på allvar, men bygget fortskred långsamt. Fältet blev i stort sett flygbart hösten 1942 och färdigställdes helt 1943. Den långa arbetstiden berodde dels på de besvärliga markförhållandena och dels på oerfarna entreprenörer. Som mest var 850 personer och 110 lastbilar sysselsatta vid bygget.

Flygfältet utformades för att i möjligaste mån vara svår att upptäcka från luften. Fältets omgivningar skulle vara oregelbundna och fick inte bestå av en homogen yta. Byggnader skulle kamoufleras. Sammanlagt 24 flygplansvärn byggdes, varav 14 sk. ”ladvärn” (hangarer kamouflerade som ladugårdar eller bostadshus), samt åtta förläggningsbaracker, övriga baracker, förråd, värn och skyddsrum. Luftförsvaret bestod av 4 stycken 7,5 cm lvkan (luftvärnskanon), 5 stycken 40 mm lvakan (luftvärnsautomatkanon), 12 stycken 20 mm lvakan, samt 4 stycken dubbla lvksp (luftvärnskulspruta). I de fall fältet riskerade att hamna i fiendens händer skulle banorna sprängas. Därför konstruerade man också 180 st. minkamrar.

Det var denna typ av lätta bombflygplan, SAAB B17, som stationerades vid Hallvikens flygfält under 2:a världskriget.

Det var i huvudsak bombflygplanet SAAB B17 som stationerades här under kriget. Kungliga Jämtlands flygflottilj F 4, som ansvarade för fältet, hade i enlighet med försvarsbeslutet 1936 ombildats till ett lätt bombförband. För det fasta försvaret av flygfältet ansvarade luftvärnsregementet Lv 5 i Sundsvall.

Hallvikens flygfält fortsatte att användas för militärt bruk efter kriget. Den 20 juli 1955 avhemligades det och öppnades för civil trafik. Motortävlingar anordnades på fältet under 60- och 70-talet (Här kan ni se bilder). Mellan 1969-74 fanns fasta flyglinjer till Sundsvall och Stockholm (Bromma) men de fick läggas ner pga. dålig lönsamhet. Flygfältet är idag obemannat men fortfarande öppet för trafik. Under somrarna används det av skogsbrandflyget, Östersunds flygklubb och Strömsunds flygklubb.

Flygfältets glansdagar är dock ett minne blott. Runt om fältet och i den närliggande byn finns ett tiotal ladvärn från beredskapen bevarade. Dessa är relativt unika men håller delvis på att förfalla. Vid flygfältet i Optand (krigsflygfält nr. 26) finns liknande ladvärn, som av länsstyrelsen i Jämtland förklarats som byggnadsminnen värda att bevara.


Karta över Hallvikens flygfält från 1957. Källa: Krigsarkivet.

Flygledartorn. Foto: Steven Hellan.

Ladvärn vid Hallvikens flygfält. Denna hangar var gulmålad och kamouflerad som bostadshus. Notera hörnfönstrena i funkisstil! Foto: Steven Hellan.

Ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Detaljer på ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Förfallet ladvärn. Foto: Steven Hellan.

LS-torn (luftbevakningsstation) m/56 i anslutning till flygfältet i Hallviken. Foto: Steven Hellan.

Detta ladvärn ligger en bit ifrån Hallvikens flygfält, i anslutning till en gård. I betydligt bättre skick än de vid själva flygfältet. Foto: Steven Hellan.

Interiör av ladvärn. Dessa vajerspel användes för att öppna ena långsidan av hangaren. Väggen var uppdelad i flera segment som sänktes ner separat. Följande länk visar hur det ser ut i praktiken: http://www.sffsto.se/NorsemaniladvarnpaSka.htm


Interiör av ladvärn. Vajrar fästa vid portarna i ena långväggen. Hela långsidan kunde öppnas i olika segment. http://www.sffsto.se/NorsemaniladvarnpaSka.htm