5 januari 2018

Det bortglömda krigsflygfältet



Start- och landningsbana vid Hallvikens flygfält. Foto: Steven Hellan.

I den lilla jämtländska byn Hallviken, 1,5 mil söder om Strömsund, ligger det som en gång i tiden var krigsflygfält nr. 27. Flygfältet anlades åren 1940-43 och Hallviken blev en av de största krigsflygbaser som byggdes i Sverige under andra världskriget. Flygfältet öppnades så småningom även för civil luftfart och mellan 1969-74 fanns fasta flyglinjer till Sundsvall och Stockholm (Bromma). Idag står de gamla ladvärnen dolda i tät skog och banan är i dåligt skick. Ett flyghistoriskt minne bleknar sakta bort.

I slutet av 1930-talet uppmärksammades inom Flygvapnet behovet av krigsflygplatser, dvs. hemliga baser avsedda att användas i händelse av ofred. Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle det finnas sju fasta flygflottiljer i Sverige. Men behovet av fasta krigsbaser hade förbisetts. Enligt rapporter var läget så allvarligt att Flygvapnet riskerades att slås ut redan på marken vid ett eventuellt angrepp. Något behövde göras omgående.

Hallvikens flygfält från luften. Fotot är från 2010 (Picasa).

1938 fick SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) i uppdrag att hitta lämpliga platser för anläggandet av krigsflygbaser. Totalt 180 tänkbara områden undersöktes. Våren 1939 kunde 40 möjliga platser presenteras. I Jämtland undersöktes 18 platser men inga av dessa ansågs till en början lämpliga. Men efter att regeringen i juni 1939 beviljat medel för upprättandet av 20 krigsflygfält utpekades trots allt Optand (mellan Östersund och Brunflo) och Hallviken (1,5 mil söder om Strömsund) som tänkbara alternativ.

Behovet av krigsflygfält aktualiserades i allra högsta grad i samband med andra världskrigets utbrott hösten 1939. Regeringen sköt till extra pengar och antalet planerade krigsflygfält ökades från 20 till 35 (under hela beredskapstiden skulle sammanlagt 39 st. anläggas). Det fastställdes att två skulle placeras i Jämtland, närmare bestämt i Optand och Hallviken, som tidigare föreslagits. Den ursprungliga kostnaden för anläggandet av ett krigsflygfält i Hallviken hade beräknats till 318 200 kr, men den summan skulle så småningom passeras med råge. När kostnaderna för fältarbetena summerades i november 1947 uppgick de till 3 904 539 kr! Hallvikens krigsflygfält blev det i särklass dyraste som anlades i Sverige under kriget.

Sensommaren 1941 hade hade arbetet på krigsflygfält nr. 27 i Hallviken dragit igång på allvar, men bygget fortskred långsamt. Fältet blev i stort sett flygbart hösten 1942 och färdigställdes helt 1943. Den långa arbetstiden berodde dels på de besvärliga markförhållandena och dels på oerfarna entreprenörer. Som mest var 850 personer och 110 lastbilar sysselsatta vid bygget.

Flygfältet utformades för att i möjligaste mån vara svår att upptäcka från luften. Fältets omgivningar skulle vara oregelbundna och fick inte bestå av en homogen yta. Byggnader skulle kamoufleras. Sammanlagt 24 flygplansvärn byggdes, varav 14 sk. ”ladvärn” (hangarer kamouflerade som ladugårdar eller bostadshus), samt åtta förläggningsbaracker, övriga baracker, förråd, värn och skyddsrum. Luftförsvaret bestod av 4 stycken 7,5 cm lvkan (luftvärnskanon), 5 stycken 40 mm lvakan (luftvärnsautomatkanon), 12 stycken 20 mm lvakan, samt 4 stycken dubbla lvksp (luftvärnskulspruta). I de fall fältet riskerade att hamna i fiendens händer skulle banorna sprängas. Därför konstruerade man också 180 st. minkamrar. 

Det var denna typ av lätta bombflygplan, SAAB B17, som stationerades vid Hallvikens flygfält under 2:a världskriget.

Det var i huvudsak bombflygplanet SAAB B17 som stationerades här under kriget. Kungliga Jämtlands flygflottilj F 4, som ansvarade för fältet, hade i enlighet med försvarsbeslutet 1936 ombildats till ett lätt bombförband. För det fasta försvaret av flygfältet ansvarade luftvärnsregementet Lv 5 i Sundsvall. 

Hallvikens flygfält fortsatte att användas för militärt bruk efter kriget. Den 20 juli 1955 avhemligades det och öppnades för civil trafik. Motortävlingar anordnades på fältet under 60- och 70-talet (Här kan ni se bilder). Mellan 1969-74 fanns fasta flyglinjer till Sundsvall och Stockholm (Bromma) men de fick läggas ner pga. dålig lönsamhet. Flygfältet är idag obemannat men fortfarande öppet för trafik. Under somrarna används det av skogsbrandflyget, Östersunds flygklubb och Strömsunds flygklubb.

Flygfältets glansdagar är dock ett minne blott. Runt om fältet och i den närliggande byn finns ett tiotal ladvärn från beredskapen bevarade. Dessa är relativt unika men håller delvis på att förfalla. Vid flygfältet i Optand (krigsflygfält nr. 26) finns liknande ladvärn, som av länsstyrelsen i Jämtland förklarats som byggnadsminnen värda att bevara.

Karta över Hallvikens flygfält från 1957. Källa: Krigsarkivet.


Flygledartorn. Foto: Steven Hellan.

Ladvärn vid Hallvikens flygfält. Denna hangar var gulmålad och kamouflerad som bostadshus. Notera hörnfönstrena i funkisstil! Foto: Steven Hellan.

Ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Detaljer på ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Förfallet ladvärn. Foto: Steven Hellan.

Förfallet ladvärn. Foto: Steven Hellan.


LS-torn (luftbevakningsstation) m/56 i anslutning till flygfältet i Hallviken. Foto: Steven Hellan.

Detta ladvärn ligger en bit ifrån Hallvikens flygfält, i anslutning till en gård. I betydligt bättre skick än de vid själva flygfältet. Foto: Steven Hellan.


Interiör av ladvärn. Dessa vajerspel användes för att öppna ena långsidan av hangaren. Väggen var uppdelad i flera segment som sänktes ner separat. Följande länk visar hur det ser ut i praktiken: http://www.sffsto.se/NorsemaniladvarnpaSka.htm

Interiör av ladvärn. Vajrar fästa vid portarna i ena långväggen. Hela långsidan kunde öppnas i olika segment. http://www.sffsto.se/NorsemaniladvarnpaSka.htm

Instruktioner. Foto: Steven Hellan.

Källor:

Hallviken, Wikipedia-artikel:

Hallvikens flygfält, Wikipedia-artikel:

Historik från Strömsunds flygklubb:

Törnell, Bernt. (2007), Svenska militära flygbaser, FORTV Rapport 2007:1 :

Ericsson, Per. (2006), ”Arbetsplats 27” - Fält 26 Optand, FORTV Rapport 2006:2 :

Artikel i Länstidningen 2009:


6 november 2017

Ammunitionsfabriken som blev skidtunnel


Räls leder in i den gamla ammunitionsfabriken. Fotot är taget innan ombyggnationen. Foto: Steven Hellan.

Lördagen den 23 september 2017 invigdes världens längsta skidtunnel i ett berg. Fem år efter Bräcke kommun köpt Fortifikationsverkets hemliga anläggning i Björkberget, strax utanför Gällö, kunde skidåkare ta de första stavtagen i det som en gång varit en militär ammunitionsfabrik.

Under mellankrigstiden drabbades det svenska försvaret av omfattande nedskärningar. Men när mörka moln åter hopades på den europeiska horisonten förändrades läget. Inför hotet om ett nytt storkrig gällde det att snabbt ställa om och förbättra försvarsförmågan samt den inhemska vapen- och ammunitionsproduktionen. Som ett led i detta bildades Statens ammunitionsnämnd (SAN). Det var denna nämnd som fattade beslut om att en fabrik för tillverkning samt lagerhållning av ammunition skulle anläggas i Björkberget utanför Gällö i Jämtland.

Rykten gör gällande att första gången Gällöborna fick höra talas om det blivande bygget så var det via sovjetisk radios svenskspråkiga sändningar (!) tidigt 1940. Hur det nu än var med den saken så påbörjades arbetet med anläggningen samma år, under ledning av Försvarets fabriksstyrelse (FFS). Arbetet gick undan men dessvärre inte utan olyckor: Tre arbetare dog vid sprängningsolyckor och en av förgiftning orsakad av spränggaser. I mars 1942 kunde delar av bergrummen tas i bruk för förrådsdrift och till hösten var 80 personer anställda. 1945 invigdes anläggningen av kung Gustav V.


Skiss över Gällöverken. Skidtunnelns sträckning ses inritad.

En av ingångarna i berget. Fotot är taget under ombyggnationen. Foto: Steven Hellan.

Den färdiga ammunitionsfabriken omfattade 12.000 m² och bestod av förråd, ammunitionsverkstad, maskinavdelning, vakthållningsavdelning, mekanisk verkstad, snickeri och kontor. Dubbla järnvägsspår ledde in i anläggningen. Utanför själva berget fanns en byggnad som inrymde omklädningsrum, kök och matsal. Som mest arbetade 125-150 personer i anläggningen. Den huvudsakliga verksamheten bestod av ammunitionstillverkning och hylsrevideringen.

Organisatoriskt kom ammunitionsfabriken i Gällö att tillhöra den statliga myndigheten Kungliga krigsmaterialnämnden, KKV (ombildat från Statens krigsmaterialnämnd 1943, tidigare Statens ammunitionsnämnd, se ovan). Myndigheten upphörde 1954 och ansvaret övertogs av Kungliga arméförvaltningen (KAF). 1964 övertogs driften av Försvaret fabriksverk (FFV) och från 1966 fick Gällöverken beteckningen ”MT 502”. 1970 överfördes FFV från försvarsdepartementet till industridepartementet och benämndes sedermera Förenade fabriksverken.


Närskyddsvärn i berget. Foto: Steven Hellan.

Verksamheten i berget var i allra högsta grad hemlig och det är fortfarande svårt att få fram detaljer kring den. Enligt uppgifter tillverkades det bl a detaljer till Saab Bofors AT4 / pansarskott m/86 där. Det mesta av produktion lades ned 1989, men det fanns viss verksamhet (bl a skrotning av hylsor) kvar ända till 1998. Efter det användes berget som ammunitionsförråd av Jämtlands flygflottilj F 4 fram till 2004.

2009 började diskussionerna kring berganläggningens framtid och 2012 gjorde Bräcke kommun en utredning om möjligheterna att anlägga en skidtunnel där. 2013 fattades det formella beslutet och 2014 kunde Bräcke kommun köpa fastigheten av Fortifikationsverket. 2016 påbörjades arbetet med att bygga om den gamla ammunitionsfabriken och den 23 september i år skedde så invigningen av världens längsta skidtunnel i ett berg.

Källor:
Revsunds årskrönika (2013).
SGU. Information från programmet Statligt förorenade områden: Om Förenade Fabriksverken (FFV) (2007).
Uppgifter från tidigare anställda vid Gällöverken.

Ingången till Gällöberget idag. Foto: Claes Arvidsson.
 
Skidspår inne i berget. Foto: Claes Arvidsson.

16 oktober 2017

Andersö skans


Rester av vallarna vid Andersö skans. Foto: Steven Hellan.

Inte långt ifrån Östersund och Frösön, i de centrala delarna av Storsjöbygden, ligger Andersön. Här påbörjades år 1651 bygget av en omfattande skans, som inte bara skulle skydda mot den dansk-norska fienden, utan även fungera som administrativt och ekonomiskt centrum i den nyerövrade regionen. Hade den blivit verklighet är det inte omöjligt att länets första stad grundats här. Nu blev det inte så. Projektet drog ut på tiden och när krig ånyo bröt ut 1657 var skansen långt ifrån färdigställd.

Jämtland och Härjedalen, som länge varit krigskådeplats mellan svenska och dansk-norska kungar, hade efter freden i Brömsebro 1645 slutligen blivit svenska landskap. Under en ceremoni vid Frösö skans den 31 oktober 1645 överlämnades Jämtland officiellt till Sverige. Hans Strijk blev nyutnämnd guvernör. Den svenske kommissarien Johan Berndes, landshövding över Öster- och Västerdalarna, fick överta nycklarna till Frösö skans. Jämtland hade blivit svenskt men hotet från väst kvarstod.

Som ett led i försvaret av de nyerövrade landskapen beslöt drottning Kristina 1646 att ett nytt regemente skulle bildas. Regementet skulle bestå av manskap från Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Medelpad. Thomas Gärffelt utsågs till dess överste och chef. Jämtlands, Medelpads och Ångermanlands regemente, eller Thomas Gärffelts regement, som det också kom att kallas, skulle senare komma att delta i slaget vid Nowy Dwór 1655 (Karl X Gustafs polska krig).

Den södra udden av Andersön där skansen var placerad. På den här sidan av det smala sundet kan man se ruinerna efter Sunne g:a kyrka. Foto: Jan Norrman (1996-09-06).

Det fasta försvaret i form av skansar skulle också ses över. Uppdraget gick till major Mathias Franken, tidigare chef vid Kårböle skans. Franken var långt ifrån nöjd med det han såg. Bl a Frösö och Mörsils skansar var i mycket dåligt skick, och Franken fick utföra reparationer så gott det gick.

Redan 1645 hade dock tidigare nämnda Johan Berndes i ett brev till Axel Oxienstierna föreslagit uppförandet av ”en stenskans eller ett slott” i Jämtland. 1647 skickades fortifikationsingenjör Peter Clarman för att undersöka möjligheterna för detta. Tillsammans med bl a landshövding Strijk undersöktes lämpliga platser och slutligen bestämde man sig för den södra udden av Andersön, skiljt av ett smalt sund från Sunne g:a kyrka. Clarmans ritningar godkändes och 1648 kunde drottning Kristina godkänna byggandet av en ny skans i Jämtland.

Peter Clarmans ritning över Andersö skans utförd 1648 (KrA).

Tittar man på Peter Clarmans ritning ser man att det var ett omfattande försvarsverk som planerades, en sluten sexhörning med bastioner i alla hörn och ett helt stadskvarter innanför murarna. Tanken var att skansen inte bara skulle försvara området utan också utgöra ett centrum för administration och handel.

Det skulle dock dröja till 1651 innan arbetet påbörjades. Enorma mängder material beställdes från traktens bönder och överste Thomas Gärffelt fick i uppdrag att förse bygget med manskap. Men arbetet gick oerhört långsamt. Dels försvårades arbetet av den steniga och besvärliga terrängen. Dels var motivationen låg, både hos den inhemska befolkningen och de inhyrda knektarna. Bristen på mat ledde ofta till att manskapet protesterade och rymde, och bygget avstannade flera gånger.

Inför ett förnyat krigshot omdirigerades så småningom resurserna för att istället restaurera den gamla skansen vid Kungsgården på Frösön. På försommaren 1657 anlände fortifikationsingenjör Peter Lindeström till Jämtland för att färdigställa reparationerna på Frösö skans. Men tiden var knapp. Den 1 juni förklarade Danmark krig mot Sverige och i augusti invaderade norska trupper Jämtland. Den 10 september påbörjades belägringen av skansen på Frösön.

Vallgraven vid Andersö skans. Foto: Steven Hellan.

Arbetet med Andersö skans återupptogs aldrig. Men än idag kan man se resterna av vallarna, vallgraven, gamla husgrunder och rester av kalkugnar. Området är vackert beläget inom ett naturreservat och väl värt ett besök.

Källor:
Krutrök över Jämtland – skansarnas intressanta historia av Erik J Bergström (2001).
Jämtland och Härjedalens historia, tredje delen (1645-1720) av Janrik Bromé (1954).

 
Karta från 1699 som visar vad som fanns kvar av den gamla skansen på Andersön (KrA).