Militärhistoria Z: skansar

Visar inlägg med etikett skansar. Visa alla inlägg

2 juli 2018

Skansen i Valmåsen

Vid lågvatten kan man ibland få en skymt av de gamla skyddrummen. Foto: Steven Hellan.

I samband med regleringen av sjön Lossen i början av 1960-talet drabbades den lilla byn Valmåsen i Härjedalen hårt. Ett 70-tal bybor tvingades flytta när ett 15-tal gårdar hamnade under vatten. Än idag, när vattennivån är låg, kan man vandra omkring bland de gamla husgrunderna. Och bland resterna av en militär skans som anlades i byn under andra världskriget.

Den lilla byn Valmåsen ligger vid sjön Lossen (Ljusnans dalgång) i Härjedalen. Byn räknar sina anor från 1741, men ett antal forntida boplatser vittnar om mänsklig aktivitet på platsen betydligt tidigare än så.

När Tyskland ockuperade Norge i början av andra världskriget hamnade Valmåsen plötsligt i händelsernas centrum. Tyska trupper befann sig plötsligt längs med hela vår långa gräns i väst. För svensk del gällde det att snabbt skicka trupp till och befästa möjliga invasionsvägar. Det fasta försvaret i Härjedalen och Jämtland delades upp i fyra delar. Från söder till norr: Härjedalsgruppen, Åregruppen, Hotagsgruppen och Sjulsåsengruppen.

Karta över skansen i Valmåsen.

I Härjedalsgruppen förlades stabsplatsen till Funäsdalen. Skansar, eller sk. stödjepunkter, byggdes bl a i Hamradalen / Tänndalen (vägen till Röros i Norge), i Flon söder om Bruksvallarna, i Funäsdalen och i Valmåsen. Valmåsen var en strategiskt viktig plats. Här fanns en bro över Ljusnan och här fortsatte den enda vägen österut mot Hede (med sin järnvägsanslutning) och vidare mot Sveg alternativt Åsarna samt Östersund. Detta var otvivelaktigt en av de viktigare vägarna för en invasionsmakt på väg in i landet.

Skans nr. 7 i Valmåsen skulle vid färdigställandet 1944 komma att bestå av 59 trävärn, 4 skyddsrum uppförda i trä och 13 i betong. Lägg därtill vägspärrar, taggtråd och ev. mineringar. Kartan över skansen upprättad 1943 visar inga linjer med stridsvagnshinder. Däremot förekommer det uppgifter om att sådana ska vara synliga då vattennivån i sjön Lossen är riktigt låg.

Ytterligare ett skyddsrum i Valmåsen. Detta låg tillräckligt högt för att klara sig vid regleringen. Foto: Steven Hellan.

För det var till sist dammbygget som skulle komma att besegra skansen i Valmåsen, inte en fiende från väster. Redan efter kriget, i slutet av 1940-talet, började en eventuell reglering av sjön Lossen att diskuteras. Dock dröjde det till 1958 innan ett formellt beslut kunde fattas. Senast hösten 1959 skulle de berörda gårdarna evakueras. När bygget av Lossendammen var färdigt och dammluckorna stängdes 1962 så höjdes sjöns vattennivå med c:a 25 meter. Ett 15-tal gårdar med byggnader och mark låg nu under vatten. Inklusive en stor del av skans nr. 7.

Valmåsen 1956. Utsikt från landsvägen ned mot sjön Lossen, Grönstackviken och g:a gästgivargården. Idag ligger detta under vatten. I bakgrunden syns Rambergets profil. Foto: Olof Ekberg / Riksantikvarieämbetet.

Valmåsen skulle komma att agera militär skådeplats ytterligare en gång. Den gamla bron över Lossen stod fortfarande kvar efter regleringen av sjön. I april 1963 användes den som övningsmål för raketbestyckade J 29:or (Tunnan) från Kungliga Jämtlands Flygflottilj F 4. Ett hundratal personer, däribland ett par skolklasser från Tännäs, fick se när bron sprängdes i luften.

Idag minner bara några få bevarade skyddsrum om den militära aktiviteten i byn under andra världskriget. När vattennivån i sjön Lossen är låg kan man vandra bland de gamla husgrunderna och bli påmind om priset denna lilla by i Härjedalen fick betala för Sveriges framtid. Det är värt att minnas.

Valmåsen. Foto: Steven Hellan.

Källor:

Valmåsen, Wikipedia:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Valm%C3%A5sen

Valmåsen, Gård- och Säterarkivet (GOSA):
http://www.gosa.info/by/html/valmasen.html

Facebook-gruppen "Valmåsen":
https://www.facebook.com/groups/1688884311409144/

Artikel i Östersunds-Posten 1963-04-26: "F 4-tunnor anföll bron".

Gustavsson, Ingvar m fl. (2003). Jämtlands fältjägarregemente, band 3.

Gustavsson, I. Hjelm, G. Westerberg, L. (1997). Östersunds/Jämtlands försvarsområde. En minnesskrift.

16 oktober 2017

Andersö skans

Rester av vallarna vid Andersö skans. Foto: Steven Hellan.

Inte långt ifrån Östersund och Frösön, i de centrala delarna av Storsjöbygden, ligger Andersön. Här påbörjades år 1651 bygget av en omfattande skans, som inte bara skulle skydda mot den dansk-norska fienden, utan även fungera som administrativt och ekonomiskt centrum i den nyerövrade regionen. Hade den blivit verklighet är det inte omöjligt att länets första stad grundats här. Nu blev det inte så. Projektet drog ut på tiden och när krig ånyo bröt ut 1657 var skansen långt ifrån färdigställd.

Jämtland och Härjedalen, som länge varit krigskådeplats mellan svenska och dansk-norska kungar, hade efter freden i Brömsebro 1645 slutligen blivit svenska landskap. Under en ceremoni vid Frösö skans den 31 oktober 1645 överlämnades Jämtland officiellt till Sverige. Hans Strijk blev nyutnämnd guvernör. Den svenske kommissarien Johan Berndes, landshövding över Öster- och Västerdalarna, fick överta nycklarna till Frösö skans. Jämtland hade blivit svenskt men hotet från väst kvarstod.

Som ett led i försvaret av de nyerövrade landskapen beslöt drottning Kristina 1646 att ett nytt regemente skulle bildas. Regementet skulle bestå av manskap från Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Medelpad. Thomas Gärffelt utsågs till dess överste och chef. Jämtlands, Medelpads och Ångermanlands regemente, eller Thomas Gärffelts regement, som det också kom att kallas, skulle senare komma att delta i slaget vid Nowy Dwór 1655 (Karl X Gustafs polska krig).


Den södra udden av Andersön där skansen var placerad. På den här sidan av det smala sundet kan man se ruinerna efter Sunne g:a kyrka. Foto: Jan Norrman (1996-09-06).

Det fasta försvaret i form av skansar skulle också ses över. Uppdraget gick till major Mathias Franken, tidigare chef vid Kårböle skans. Franken var långt ifrån nöjd med det han såg. Bl a Frösö och Mörsils skansar var i mycket dåligt skick, och Franken fick utföra reparationer så gott det gick.

Redan 1645 hade dock tidigare nämnda Johan Berndes i ett brev till Axel Oxienstierna föreslagit uppförandet av ”en stenskans eller ett slott” i Jämtland. 1647 skickades fortifikationsingenjör Peter Clarman för att undersöka möjligheterna för detta. Tillsammans med bl a landshövding Strijk undersöktes lämpliga platser och slutligen bestämde man sig för den södra udden av Andersön, skiljt av ett smalt sund från Sunne g:a kyrka. Clarmans ritningar godkändes och 1648 kunde drottning Kristina godkänna byggandet av en ny skans i Jämtland.

Peter Clarmans ritning över Andersö skans utförd 1648 (KrA).

Tittar man på Peter Clarmans ritning ser man att det var ett omfattande försvarsverk som planerades, en sluten sexhörning med bastioner i alla hörn och ett helt stadskvarter innanför murarna. Tanken var att skansen inte bara skulle försvara området utan också utgöra ett centrum för administration och handel.

Det skulle dock dröja till 1651 innan arbetet påbörjades. Enorma mängder material beställdes från traktens bönder och överste Thomas Gärffelt fick i uppdrag att förse bygget med manskap. Men arbetet gick oerhört långsamt. Dels försvårades arbetet av den steniga och besvärliga terrängen. Dels var motivationen låg, både hos den inhemska befolkningen och de inhyrda knektarna. Bristen på mat ledde ofta till att manskapet protesterade och rymde, och bygget avstannade flera gånger.

Inför ett förnyat krigshot omdirigerades så småningom resurserna för att istället restaurera den gamla skansen vid Kungsgården på Frösön. På försommaren 1657 anlände fortifikationsingenjör Peter Lindeström till Jämtland för att färdigställa reparationerna på Frösö skans. Men tiden var knapp. Den 1 juni förklarade Danmark krig mot Sverige och i augusti invaderade norska trupper Jämtland. Den 10 september påbörjades belägringen av skansen på Frösön.

Vallgraven vid Andersö skans. Foto: Steven Hellan.

Arbetet med Andersö skans återupptogs aldrig. Men än idag kan man se resterna av vallarna, vallgraven, gamla husgrunder och rester av kalkugnar. Området är vackert beläget inom ett naturreservat och väl värt ett besök.

Källor:

Krutrök över Jämtland – skansarnas intressanta historia av Erik J Bergström (2001).

Jämtland och Härjedalens historia, tredje delen (1645-1720) av Janrik Bromé (1954).

Karta från 1699 som visar vad som fanns kvar av den gamla skansen på Andersön (KrA).

31 juli 2017

Skansen Klintaberg

Utställning om förintelsens offer i ett av skyddsrummen vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Relativt få känner idag till de enorma satsningar som genomfördes för att befästa Sveriges gräns mot Norge under andra världskriget. I april 1940 hade Tyskland, mer eller mindre utan förvarning, invaderat våra grannländer Norge och Danmark. I Jämtland och Härjedalen skickades i all hast soldater till gränsen, men hade tyska krigsmakten valt att fortsätta in i Sverige hade de knappast mött något större motstånd. Ett par år senare såg situation helt annorlunda ut. Den svenska krigsmakten hade stärkt sin beredskap avsevärt och i en imponerande hastighet ökat landets försvarskapacitet.

Enbart i Jämtland och Härjedalen fanns ett fyrtiotal skansar fullt utbyggda 1944. Sammantaget utgjorde dessa ett avskräckande hinder för en eventuell angripare. Så sent som 1943 fanns tyska anfallsplaner mot Sverige, men dessa genomfördes aldrig. Vilken betydelse de fasta befästningarna hade haft i ett sådant läge kommer vi aldrig att få veta, men man kan anta de, i samband med den svårforcerade terrängen i gränstrakterna, hade fyllt sin roll väl.

Ingång till ett bevarat värn för pansarvärnskanon. Skans 41 Rengen, nära den norska gränsen.

Idag finns inte mycket kvar av dessa befästningar och minnet av krigets närhet i våra trakter har bleknat. De flesta av värnen och skyddsrummen är igenfyllda och stridsvagnshindrena borttagna. I en del fall användes skansarna i modern tid som övningsområden åt bl a hemvärnet, men för 10-15 år sen utförde Fortifikationsverket det slutgiltiga arbetet med att förstöra dem. Tanken var förstås att hindra människor från att skada sig i terrängen (de hade för länge sen tjänat ut sitt försvarssyfte), men i all iver ägnade man inte en tanke åt anläggningarnas kulturhistoriska värde. De värn och skyddsrum som förskonades från förstörelsen gjorde så genom markägares förtjänst och privata initiativ. Bortglömda men bevarade står de kvar och minner om en tid då kriget stod oss obehagligt nära i Jämtland.


I Klintaberg står pansarvärnskanonen kvar i sitt garage. Foto: Steven Hellan.

Djupt nere i ett skyddande bergrum vid skans 42 Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

En av de bäst bevarade anläggningarna i Jämtland, och i hela Sverige, är skans 42 Klintaberg utanför Valsjöbyn i Krokoms kommun. Här har Örjan Sedin utfört ett fantastiskt arbete med att återställa och bevara en komplett andra världskrigs-skans. Klintaberg byggdes mellan 12 maj 1943 och 1 juni 1944. Färdigbyggd bestod den av 54 stridsvärn, 22 betongskyddsrum och 2 bergrum. Som mest fanns 215 man stationerade här. Idag finns här en besökanläggning där man kan ta del av guidade turer och utställningar (i de gamla skyddsrummen!) som berättar om andra världskriget och dramatiska händelser i bygden. Mer info hittar ni här: www.klintaberg.se.

Skans 42 Klintaberg ingick i den sk. Hotagengruppen. Jämtland och Härjedalen var försvarsmässigt indelade i fyra grupper, från norr till söder: Sjulsåsengruppen, Hotagengruppen, Åregruppen och Härjedalsgruppen. I varje grupp låg skansarna som ett pärlband längs med de få infartsvägarna / dalgångarna från norska gränsen och inåt landet. Det var ett försvar i djupled som var tänkt att förhindra och framförallt fördröja fiendens angrepp. Vädigt lite finns bevarat av de övriga försvarsanläggningarna i just Hotagengruppen, förutom några stridsvärn vid fd. skans 41 Rengen (intill norska gränsen) och ett pansarvärnsgarage och sk. draktänder (stridsvagnshinder) vid skans 47 Lillholmsjö.

Trappa upp ur ett bergrum vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Utställning i en av skyddsrummen vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

Utställning vid skansen Klintaberg. Foto: Steven Hellan.

21 september 2016

Skansarna i Mörsil

Granatkastartropp från I8, Uppsala, på marsch 1943. Åreskutan i bakgrunden. Foto: Gunnar Jansson / Föreningen Beredskapstid.

I år är det 71 år sedan andra världskriget tog slut. Trots att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget påverkades ändå vår vardag i allra högsta grad. Norge var ockuperat av tyskarna och c:a 50 000 norrmän flydde över gränsen. Den svenska militären mobiliserade och förberedde sig inför ett tyskt angrepp. Idag finns de få kvar i livet som kan berätta om denna dramatiska tid i vår historia. Men spåren av beredskapstiden syns fortfarande i vår region. I Jämtland och Härjedalen anlades inte mindre än 33 försvarsskansar under perioden 1943-45. Två av dessa placerades i Mörsil i västra Jämtland.

Ingång till rörskyddsrum vid skans 633 i Strand. Foto: Steven Hellan.

Redan 1941 byggdes ståvärn, skyddsrum och kanonvärn på hembygdsgården Römmen i Mörsil, på samma plats där det legat två skansar från 1600-talet. Men det var först 1943 som arbetet med att bygga försvarsanläggningar kom igång på allvar. Befästningsarbetarna, bestående av bl. a. smålänningar, blekingar och hälsingar, förstärkte skansen i Mörsil med 70 värn, 31 skyddsrum och 275 m stridsvagnshinder. Även i Strand, 4 km västerut, anlades en skans med 69 värn, 30 skyddsrum och 860 m stridsvagnshinder. Väg- och järnvägsspärrar byggdes och enorma mängder taggtråd omgav området.

Försommaren 1943 blev mobiliseringen allt mer intensiv i området. Soldater fanns utspridda i de flesta byar i socknen och tåg anlände dagligen till Mörsils station med förnödenheter. I Ocke var en stridsvagnspluton stationerad. Flyglottiljen F4:s plan flög över Åredalen och militären på marken övade mot fingerade tyska anfall. Under denna tid kom även kronprins Gustav Adolf – sedemera kung Gustav VI Adolf – på inspektionsresa till Mörsil, där han bl. a. deltog i en högmässa i kyrkan.

Detta till trots var bygdens befolkning lyckligt omedvetna om hur allvarligt läget faktiskt var. Sommaren 1943 hade tyskarna långt gångna planer för en invasion av Sverige, något som bekräftats i tyska arkiv efter kriget. Med hjälp av pansar- och infanteridivisioner skulle tyskarna bryta igenom försvarslinjerna i Storlien-Duved-Åre-Järpen samtidigt som flyget på Frösön skulle bombas. Man förväntade sig kraftigt motstånd vid försvarsställningarna i Mörsil och planerade för luftlandsättning av fallskärmsjägare i Mattmar för att användas i en s. k. ”kniptångsmanöver”. Mörsil riskerade att bli centrum för en krigsskådeplats.

Stridsvagnshinder vid sjön Liten. Skans 633 Strand. Foto: Steven Hellan.

Nu blev det aldrig så. Planen avblåstes i sista stund och Sverige klarade sig undan kriget. 1945 kom freden, militären packade ihop och befolkningen i Mörsil kunde andas ut. Vardagen återvände så småningom, men kvar fanns två skansar som då och då användes för militära övningar. 1992 revs det mesta av anläggningen på Römmen. I slutet av 1990-talet höll skans 633 i Strand på att gå samma öde till möte, om det inte varit för Mörsils hembygdsförening. De insåg det historiska värdet i platsen och i samråd med Fortifikationsverket och Åre kommun fattades en överenskommelse som innebar att hembygdsföreningen skulle få köpa en del av marken där skansen ligger.

Åker man längs med E14 idag är de nog få som reflekterar över de krigsförberedelser som ägde rum i området under 1940-talet. På hembygdsgården Römmen finns värn och skyddsrum kvar att beskåda. Några kilometer västerut, strax innan Strand, syns resterna av stridsvagnshinder bredvid vägen. Stannar man upp, parkerar bilen och tar en promenad upp genom skogen upptäcker man den mycket välbevarade skans 633. Samtliga skyddsrum är intakta. Resterna av grävda värn syns i landskapet. Rader av stridsvagnshinder klättrar sig upp mot höjderna. Man förstår snabbt områdets strategiska läge, placerat mellan sjön Liten och otillgänglig och kuperad skogsterräng. Står man där och blickar över området är det svårt att förstå att det förflutit 70 år sedan kriget tog slut. Historien gör sig påmind och man känner sig tacksam att dessa anläggningar aldrig behövde användas i skarpt läge.